Det började med en digital dagbok. Den hette idioten och handlade om mina dagar i allmänhet och en idiot i synnerhet. Jag ville ha en plats o samla mina tankar på dels för att få ur mig dem utan att behöva lasta dem på någon av mina vänner o dels för att kunna se en förändring. Den blev snabbt full.
Nästa lilla bok kallade jag Kaizen o Hansei för den byggde på min vilja att lära mig något om mig själv, både privat och yrkesmässigt. Med målet att förbättra och växa. Det låter pretantiöst, det håller jag med om. Men den var inte särskilt seriös utan mest ärlig. Försökte helt enkelt skriva som om absolut ingen nånsin skulle läsa. Det finns, i alla fall hos mig, en slags spärr. En form av censur i allt jag skriver. Tänk om nån får tag på detta och läser det, då måste det ju se bra ut?
Det har tagit mig en massa övning att våga ta klivet ut från dagboken på skrivbordet till dagboken i bloggform på nätet. Och fastän jag tagit det klivet så är den superhemlig. Jag är anonym, och inte en enda har fått reda på den. Än. Jo, jag har skvallrat för min bästa vän om att jag har en blogg. Men jag har inte gett henne adressen. Än. Å jag har skvallrat för min kille men han vet inte heller var den finns. Stora steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar