Jag har hämtat cykeln

Äntligen. Och det känns så attans bra. I fyra år har jag lånat min syrras cykel. I fyra år. Utan att ha cyklat på den en enda gång. Den har stått i förrådet. Hela tiden. Varje dag. Med punka.

Det är bara det att jag har inte vetat om den funnits där jag lämnade den. För det är två och ett halvt år sedan jag flyttade därifrån. Och jag har inte haft någon nyckel dit. Och jag skulle hämta den en dag. Och jag skulle ringa någon jag kände. Och någon jag kände flyttade därifrån. Och månaderna har gått.

Ända tills idag. Jag åkte upp, bad en person öppna förrådet och sen bar jag ut cykeln. Det kändes som om jag stal den men det det gjorde inget. Jag var lycklig. Och det tjocka lagret av damm och det omsorgsfullt omsurrade låset vittnade om att den stått där väldigt länge.

Och nu känns det så bra. Min syster fick tillbaka sin cykel och kunde cykla omkring på den redan i eftermiddag. Det är en solskenshistoria. Det är det.

Ganska så najs

Det finns dagar när man är trött. Och så finns det dagar när man är ännu tröttare.

Idag är en sån dag. En dag jag känner mig gammal. Jag kan nämligen inte vara uppe till tolv om jag inte får sovmorgon dagen därpå. Eller, jo, uppe kan jag ju såklart vara men sen är jag ofattbart trött dagen efter.

Som nu. Nu sitter jag och känner mig helt väck. Ögonen vill bara gå igen och jag gör konstiga saker. Häller kaffe i gröten. Till exempel.

Det var trevligt igår på företagets 10-års jubileum. Underbart god mat. Supernajs underhållning och bra musik. Och våra leaders var supersöta när de rockade loss på scenen ivrigt påhejade av Emanuel, vår egen lilla superstar från I'm from Barcelona.

Nu ska jag gå ut och rasta vovsen och spana in när bussen går. Om den går en bra tid, blir det nog en kommunal liten färd in till slussen. Annars blir det taxi.

Vad är hon så nöjd över?

Usch vad den där tyskan ser otäck ut. Hon ser verkligen obehagligt sjuk ut. Nu förstår jag journalisternas beskrivning av ett elakt hånflin. Hon ser faktiskt helt galen ut.

Och nöjd. Galet nöjd. Varför då?

Nu vill jag ha helg

Jag är trött. Så trött så att mitt huvud spränger. Och jag är stressad. Och jag önskar så jäkla innerligt att det var torsdag idag så att det bara är imorgon kvar innan man får sätta sig ner i soffan och det är fredag kväll. Det önskar jag. Väldigt mycket.

Lyckliga jag

Jag hinner inte babbla här nu, jag ska ut på en promenad, men jag måste bara säga att jag fått tillbaka min klubba! Någon vänlig själ hade lämnat in den i helgen. Jag är så glad, så glad.

Så här ser det ut

Här komer bilder på mitt lilla hem på begäran.

Kul, kul

Jahopp. Då var det måndag igen. Har en sjukt stressig vecka framför mig. Och till helgen är det kick-off. Underbart. Känns inte kul alls. Vill bara att den här veckan ska gå. Skön start liksom. Not.

Hade tänkt mig en superduper skön lördagskväll med tjejfilm. Men det franska dramat jag riktat in mig på verkade värdelöst. Jag kanske hade fel men jag tappade lusten för det så snart jag såg skådespelarna.

Det fick bli skitfilmen med Angelina Jolie istället. Den var förmodligen ännu sämre. Kan inte fatta hur nån kan tycka att det där insektsliknande psykot är snygg. Fast psyko var väl o ta i, nåt har hon ju. Hon är ju ganska vacker på något sätt ändå.

Och lagom till att det blev mörkt ute blev jag såklart mörkrädd. Så där satt jag o försökte låtsas att jag mös, uppkrupen i soffan med hjärtat bultande för varje litet knäpp utanför och väntade på att min raring skulle ringa för att bli hämtad.

Och vin kunde jag inte dricka heller för jag skulle ju hämta honom. Och när jag inte fick dricka vin och kräftorna smakade skit tappade jag lusten för att laga mat så då åt jag inte heller.

Snygg tant

Ser ni Nanne i sommarkrysset nu? Hon är fasen 46 år. Kolla in de spirorna. Jag vill också ha såna spiror när jag är 46. Jag vill ha det nu också.

Jag som redan går omkring och skyller min alltmer sackiga figur på åldern. Näe det håller inte. Tur jag köpte Alfalfa. Förser kroppen med viktiga enzymer. Det står det på förpackningen.

Mat-Tina handlar på Coop extra innan hon skrämmer Bambi

Idag har jag varit lite bakis. Inte för att det blev så himla mycket dricka igår. Nej, det var precis lagom och supertrevligt. Men det räcker liksom med ytte, pyttelite för att jag ska sova dåligt. Sen känner jag mig mer eller mindre bakis hela dan. Najs.

Så jag har legat på altanen med en bok. Och vi har haft besök och jag har bjudit på äppelpaj. Egentligen skulle vi gett oss iväg med släpet till lägenheten men när vi skulle åka funkade inte lyset på släpet.

Det blev jag inte ledsen för, ville ju helst bara ta det lugnt. Och märkligt nog hände en konstig incident precis där vi skulle varit om vi hade kommit iväg. Precis vid samma tid som vi hade varit där om vi kommit iväg som vi skulle. Hajar ni? Visst är det konstigt ibland.

Ikväll har jag en kväll för mig själv men kylskåpet var tomt så när jag skjutsade min raring åkte jag för att handla. Gud vad konstiga saker jag handlade. Jag var liksom sugen på allt möjligt och tyckte att jag var värd det också. Jag köpte 6 st färska kräftor till mig själv. För 112 kr. Det tyckte jag att jag skulle mysa på ikväll.

Men de var inte så goda som de såg ut. Jag handlade bra saker också. Mycket grönt och nyttiga saker. Tanten bakom var fascinerad och kallade mig en riktig matmamma. Det grundade hon bland annat på den i hennes ögen oerhört exotiska Turkiska yogurten, men ändå, jag tar åt mig och känner mig som mat-Tina.

Och när jag kom hem fick jag mig en naturupplevelse som hette duga. I fönstret såg jag grannens katter stryka omkring på tomten (och det där är ju en historia för sig som jag inte tänker gå in på nu) men till slut smög jag ut på altanen för att kolla vart de tog vägen.

Plötsligt stod jag öga mot öga med ett rådjur. Jag glodde. Han glodde. Jag glodde ännu mer. Och han också. Länge stod vi där och bara glodde på varandra. Efter en evighet tog han ett par steg längre bort innan han stannade igen och glodde vidare. Jag följde efter, stannade och fortsatte glo. Som en duell. Så tittade vi bort ett ögonblick innan vi tittade på varandra igen.

Sen fick han nog och sprang skällande iväg. Det lät som om han ropade, "det bor en galen tant här hon står och stirrar läskigt, hjälp!".

Det här blir fint

Hade ett ruggigt bra kundmöte idag. En riktigt skön affär på gång känner jag. Jäklars.

Mobilt bredband är super

Det är så smart. Jag har med mig mitt mobila bredband på dagarna när jag åker mellan möten. Så himla smidigt! Då kan jag kolla mejl och blogga mellan mötena. Fiffigt. Otroligt fiffigt.

Men idag är det inget parkerande o fixande. Idag är det tunnelbanan som gäller. Jag ska nämligen unna mig lite aw ikväll. Tjohoo!

Det går bra nu

Det gick hur bra som helst att hitta parkering. Nemas problemas. Sen bar det iväg mot kontoret på Fridemsplan. På vänster sida ser ni Stockholms stadsbibliotek.

Men eftersom jag inte hittade nån parkering och det var lunchdags så då drog jag till söder. Jag köpte en macka på "Blooms" som jag käkade medan jag tittade på födelsedgspresent åt min rarings mamma.

Det går så bra

Höhö, det går alldeles utmärkt att hitta. Shit vilka bra vägar jag tar, det är helt sjukt. Första mötet avklarat och jag har hittat till andra mötet. Nu ska jag bara hitta en parkering också. Det är mindre enkelt, men det ska nog gå.

Morsning

Jag ska iväg på tidigt kundmöte. Det ska bli spännande för jag vet inte om jag kommer hitta dit. Nu åker jag. För säkerhets skull, så jag har tid o åka fel.

Här kommer det!

Inlägg nummer 500! Kan man tänka sig, det trodde jag inte när jag startade. Vad har jag babblat om i 500 inlägg? Ingen idé o ens fundera på.

Loppan har fått en ny bädd i dag. Visst är den fin! Äter hon upp den ligger hon jäkligt risigt till det kan jag lova. Då får ni börja bereda plats i en av era hundgårdar kära uppfödare.

Me like

Min lilla dotter är så go. Om jag får höra att jag är ful ibland, för det får jag ganska ofta av sonen, han tål inte mina svartmålade tånaglar - de är så fula mamma! Du ser smutsig ut!" ryter han åt mig.

Men han älskar mig ändå det vet jag. Men min lilla dotter, hon ger mig bara beröm och säger att jag är fin. Det blir en bra mix, då slipper jag bli för högfärdig. Häromdagen ritade hon en teckning till mig.

"Snyggingen Tina" hade hon skrivit på den.

På förekommen anledning...

Ha ha! Det är det roligaste uttryck jag vet. Brukar följas av "vill vi påminna om att det inte är tillåtet att rasta hundar på gräsmattan", typ.

Men den här gången gäller det bild på mig själv efter mitt infall att helt plötsligt tona håret. Varsågod, håll till godo!

Har vi blivit helt rubbade?

En trasig baddräkt. En orättvis medalj. Ett steg för nära häcken.

Oj, oj, oj, vad det är synd om oss svenskar. Om om inte fanns. Alltid någon annans fel. Jag är helt häpen över vår totala brist på självkritik i detta OS. Vad är det med oss?

Först tjatar vi om mutade domare. När en man iklädd sparkdräkt kastar sin medalj på golvet likt en liten barnunge som inte vill ha sin glass, säger vi "bra gjort, han visade att domarna var dumma!"

A, men herregud, låt bli o ta emot medaljen då om det nu var så himla fel. Jisses. Sen är det en baddräkt som går sönder. Usch o fy, så orättvist, tycker alla.

Inte jag. På den nivån anser jag att hon borde simmat bra ändå om den så trillade av henne och hon hade fått hoppa i naken. Är man proffs får man agera som ett också.

Sen kommer det absolut värsta. Vår nations lilla gulleälskling nummer ett, Susanna Kallur, snubblar. Näe, nu är det bara för mycket skriker hela Sverige.

I ett nafs är den stackars reportern som intervjuade Kallur minuterna efter fallet hatad av hela Sverige. Hur kunde han? Sticka mikrofonen i ansiktet på vår lilla Susanna?

Alltså helt seriöst? Är det bara jag som tycker att det inte är synd om oss? Otur, javisst, men va fan bit ihop. Och visst tusan vill man veta vad Kallurs version är. Det ville i alla fall jag. Och jag ville se tårarna också.

Ursäkta röran - jag bygger om!

Jag är helt klart i en (förhoppningsvis tillfällig) kris. Igår tog den sig uttryck i att jag helt plötsligt tonade håret mörkt.

Kan nån skicka hit en liten fe?

En liten, liten en som flyger runt och skvätter lite glitter på mig och tinglar med sin fina lilla bjällra. En fe som ger mig lite ork och lite lust.

Vilken chock det är att kastas in i vardagen efter veckor av semester och mys. Inga krav och inga tider. Mycket god mat, trevligt umgänge och träning i exakt de doser man önskar. Det var semestern det.

Nu är vardagen här och därmed allvaret. O shit vad grubblig jag blir. På en gång. Ska det vara så här, tänker jag. Är det meningen? Stressa mellan det ena och det andra. Upp och iväg, fort hem igen...

Var ute och spelade lite golf idag på morgonen med en kollega. Började med att svinga som en gud på driving rangen med rena sköna bollträffar. Fortsatte i sammma anda och sa som ett evigt mantra "aldrig mer än tvåputt" för det har jag hört på golfskolan.

Och så slarvade jag bort en klubba. Så just nu är det det enda jag kan tänka på. Vad fan skulle jag glömma den för? Säkert inte vad idrottsmentorer skulle predika för, gå o bära med sig en neggig känsla. Men så är det.

Fast jag är ganska glad ändå för jag har varit ute och sprungit i regnet och det var alldeles underbart skönt. Jag verkligen älskar snåriga spår i skogen (nu låter jag sådär ironisk igen men jag lovar det är jag inte).

Men jag vill ha min klubba tillbaka.

Ska bara ut en sväng först

Nu har jag en massa o skriva men jag hinner inte, jag ska ut o spela golf nu. Men sen, då ska jag skriva lite. Håll tummarna för att det går super idag.

Men idag är en ny dag!

Behöver jag säga att jag inte bryr mig ett skvatt om OS? Ju mer upphåsat någonting blir desto mer ointresserad blir jag. I normala fall tycker jag sport är kul, men inte nu. Näpp, för mycket Kinaprat, så det så.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om. Det var min onormala trötthet som slog till igår. Det gick ganska bra på jobbet. Fullt upp hela tiden. Men sen. När jag kom hem. Luften gick helt ur mig.

På vägen hem handlade jag. Sen åkte jag till lägenheten för att inspektera städningen. Det såg ok ut även om jag undrar ifall de rökte medans de städade. Min känsliga näsa indikerade det. Äh va tusan då får det väl vara så.

Väl hemma hade raringen precis dukat fram maten. Sen satt jag i telefon en stund med en kollega (om jobb) efter det satte jag mig i soffan! Det händer typ aldrig men det gjorde jag i alla fall i typ tio minuter. Sen var det dags att gå ut med hunden, ställa fram kvällsmat och...

Poff. Jag gick och la mig. Efter att knappt kunnat hålla mig vaken sen jag kom hem och mer eller mindre mest stirrat rakt ut gick jag och la mig. På sängen. För att vila. Men jag stensomnade.

Så får inte jag göra. Min familj blir som tokig. Morsan får inte vara trött och absolut inte hängig. Men min raring fösökte hålla ställningarna så gott han kunde. De var uppe ett par timmar till. Men när de väl skulle lägga sig var det bara för konstigt - ska inte mamma komma in och säga godnatt till oss?

De hittade alla tänkbara ursäkter för att väcka mig och få fart på mig men inget hjälpte. Jag låg där jag låg. Svarade på det nödvändigaste och sov vidare. Dottern var förstås mörkrädd (för att få min uppmärksamhet) och sonen behövde hjälp med att stänga fönstret. Av mig.

Ordförande i de tankspriddas förbund?

Härligt med lite semester mitt i veckan. Igår for jag in till lägenheten tidigt på morgonen för att släppa in städerskan men väl på plats ville jag att det skulle vara tomt på allting för att hon skulle komma åt överallt.

Saker som låg högt upp i skåpen och garderoberna som min honey lovat att ta. Men va tusan, ska jag vänta på honom hade ju jag fått städa själv på de ställena o det hade ju varit minst lika jobbigt.

Så jag satte fart och röjde i de sista skåpen. Tre timmars slit blev det, men sen var det tomt i vartenda liten del. Jag var galet nöjd över mig själv. Men mycket av sakerna fick bäras upp till förrådet på vinden och när jag var klar och skulle stänga var hänglåset borta.

Alltså, helt seriöst hur bär man sig åt för att slarva bort ett hänglås? Jag fattar inte, jag är så otroligt disträ. Fick åka tillbaka senare på dan för att sätta dit ett nytt lås. Ska bli väldigt spännande och se vart jag lagt det.

Minisemester igen

Lite taskigt och berätta kanske, men min raring är bakis än. Jo, det är sant. Efter festen i lördags. Själv har jag inte varit bakis över huvudtaget. Sen om det beror på att jag tog det lugnt i lördags eller om det beror på att jag pimplat vin hela semestern låter jag vara osagt, men skönt är det i alla fall. Lite trött, men annars ingen fara.

Igår kom mina älskade små liv upp. Och eftersom dottern fyllt år var det paketutdelning. Och sonen fick ett spel som han förstås redan hade. Illa. Särskilt som han redan kände sig förfördelad med tanke på att syrran blev uppvaktad. Ja, jisses, vad jag skrattar åt denna underbara son. Så söt.

Sen spelade vi Disney TP och fick storstryk av ungarna. De kunde allt. Idag och imorgon har jag semester så nu ska jag bara mysa med barnen. Fast nu måste jag skynda mig iväg och släppa in städtanten i lägenheten. Nu ska det bli skinande blankt.

Slå klackarna i taket vilken hellyckad fest

Ja, såklart var det toppen. Från början till slut. Vi hade superkul och festade till på morgonen. Nu sitter jag här och samlar krafter för att orka gå och lägga mig. Men först en liten rapport.

Det var en lysande tillställning. Full fart från början till slut med lagom doser av lekar, mat och dans. Mina nojjor över hur vi skulle sova var helt obefogade. Vi fick dela övervåningen tillsammans med våra sköna polare.

Huset låg långt ute på landet där gårdarna låg med några hundra meters avstånd så några av gästerna fick slagga i granngårdarnas gäststugor och nedervåningar.

Partytältet var utrustat med både belysning och musik och bordsplaceringen var genomtänkt. Regnet vräkte såklart ner mest hela tiden men vad gör det när man är med trevliga människor, inte ett dugg.

Tjohejsan, det funkar!

Sitter i bilen på väg till småland och provar det mobila bredbandet och det funkar perfekt.

En uppfriskande löparrunda i solen fick mig på bättre humör. Nu är det snart paaaarty!

På tal om knäpphet

Igår såg vi en helt underbar film som jag kan rekommendera varmt. "Little Miss Sunshine", en fantastisk historia om en familj på väg till en skönhetstävling som den lilla dottern ska delta i.

Karaktärerna är helt sanslösa. Pappa Richard, en obotlig optimist som mässar om vinnare och förlorare och inte missar ett tillfälle att drilla sin omgivning i konsten att bli framgångsrik. Något man enligt honom uppnår genom nio steg, vilka han såklart vill ge ut i bok.

Mamma Sheryl som är lugn och försöker stötta både sin man i hans försök att finna bokförlag och övriga familjemedlemmar i att man visst kan förlora utan att vara en "looser".

Den trulige tonårssonen Dwayne har avlagt ett tysthetlöfte och kommunicerar bara med familjen via sitt anteckningsblock. Och så klart den lilla skönhetstjejen, helt olik alla andra skönhetsmissar.

Med på resan finns också mammans bror som just skrivits ut från sjukhuset efter ett självmordsbesök och inte får lämnas ensam och papppans flummige far som tycker att kvinnor och porr är livet.

Knäpp och annorlunda, lite som Elling

Jag är så trött på mig själv och min jäkla knäpphet. Otacksam, egensinnig, anti, fröken motvals, kärringen mot strömmen. Så olik alla andra och, och... förbannat osocial emellanåt.

Om hela mediesverige dömer ut tyskan, då tycker jag synd om henne. När hela staden ska fira 08-dagen, då tycker jag det är ointressant och knöligt, trångt och bökigt.

Vi är bjudna på fest ute i smålands mörkaste skogar. Mysigt, säger alla andra. Långt bort tänker jag. Jävligt långt bort. Hur ska man kunna köra hem, jag som inte ens vågar åka till närmsta matbutik dagen efter. Jobbigt o ordna hundvakt.

Och så börjar jag grubbla, varför är jag så jävla anti? What? Varför tycker jag att det är så mycket mysigare hemma?

Men, när jag väl är på plats tycker jag det är askul. Då kommer jag inte ens ihåg att jag ojjat mig så. Det är bara så tråkigt för mig själv att jag tycker det känns så jobbigt innan.

Omvänd hundträning?

Aj, aj, aj min kropp värker. En svag förkylning och en liten löprunda på det så är det kört. Är det åldern? Ja, det är väl så det är. Gör liksom ont i kroppen, mest på morgonen innan man kommit igång ordentligt.

Igår bet Mel sönder min honeys Lars Wallin-manschettknappar som han fick i födelsedagspresent. Det var tänkt att han skulle ha dem länge. Han hade inte ens hunnit använda dem. Golfskorna fick också sig en törn, dock inte lika omfattande.

Den lilla damen är så oförutsägbar. Hon är så lugn och gör ingenting och så plötsligt så gör hon massvis. Jag har varit nervös varenda dag för vår nyinköpta matta med gosiga, yviga trådar. Så går hon upp i sovrummet och tar knapparna som ligger i en ask uppe i en hylla. Märkligt.

Gav mig ut för att träna henne så fort jag kom hem. Oj vad det gick! Hon var på ett strålande humör. Kom som en raket på inkallning och låg fint kvar på platsläggning och följde som en svans på det fria följet. Fullständigt oförutsägbar.

Men jag funderar på en sak, när hon vandrat iväg i utkanten av tomten har jag kallat in henne och så får hon korv. Och då är det precis som att hon lärt sig att om jag går häråt så ropar morsan på mig och då får jag korv. Jag lär henne alltså att gå iväg istället för att komma - är det så?

För igår när jag gjorde inkallning, satte jag henne på en plats och sen kallade jag in. Efter ett litet tag gick jag iväg och hon var kvar på tomten och strosade runt. Rätt vad det var hade hon gått och satt sig där jag placerat henne på inkallning med sträckt huvud och väntade på att jag skulle kalla in henne igen.

Är det så att det är hon som bestämmer när hon ska ha korv? Vi är bara korvutdelare liksom?

Tänk om

Det stör mig att alla redan verkar dömt den tyska tjejen. Det är ett hemskt dåd. Absolut. Och det är fruktansvärt.

Men tänk om hon inte är skyldig? Tänk om.

All rapportering kring tyskan är utifrån perspektivet att hon är skyldig och att hon ljuger. Varenda journalist och nyhetsrapporterare verkar helt inne på det spåret. Men om hon är oskyldig då?

Hur tusan ska man kunna komma ihåg exakt vad man gjorde och vad man hade på sig för flera månader sedan vid vissa enskilda datum? I rubrikerna står det att hon grät och sa att hon ljugit.

Ja hon grät men inte samtidigt som hon sa att hon ljugit. Och hon sa inte att hon ljugit hon sa att hon inte mindes när åklagaren hänvisade till något hon sagt i första förhöret.

Och om man inte kommer ihåg exakt utan ändrar sin historia pyttelite i vissa frågor är inte det snarare ett tecken på att man inte ljuger? För om man ljög medvetet, då skulle man väl hålla sig till den lögnen, som ett mantra liksom.

Det här är inget försvarstal. Hon kanske är precis så freaky som media framställer henne. Men jag kan inte låta bli att tänka tanken, tänk om.

Så jäkla envis

Ja ha ja. En dag till snart avverkad. Det går ju riktigt bra. Minsann. Och idag började jag dagen med en löprunda (visst ser det fint ut). Inte helt fel. Helt rätt faktiskt. Får så mycket inspiration och energi, bara jag masar mig ut.

Blev riktigt super, duper uberirriterad på vår hund idag. Mel. Bara namnet indikerar vilken typ av hund det är. Jag har inte varit med om en så envis och gubbig hund sedan dagarna med Ludwig (han var Labrador och hade anledning att vara sån).

Men Mel. Shit. Hon har tagit nån slags drottningroll hos oss. Hon gör som hon vill. När hon vill. Hon är så förjordat egensinnig och självständig. Hon hade lindat oss runt sitt lillfinger om hon haft något.

Efter att vi sprungit låg hon på uppfarten i solen och gottade sig. Inget ont i det, det får hon gärna. Men när jag ska kalla in henne och hon vet att det är för att gå in fast hon inte vill det. Då skiter hon i det.

Hon rör inte en fena. Inte en ansats till att komma. Hon bara glor. Glor, glor och glor. Det spelar ingen roll hur mycket jag larvar mig, fjollar mig, ryter, skäller, tar tag i henne, går in stänger dörren om mig. Ingen reaktion. Noll nada.

Våga vägra asfalt

Dagen började med en promenad i regn. Varför lägger de ut något asfaltliknande material på vägen? Jag uppskattar det verkligen inte. Jag vill ha de naturliga grusvägarna kvar, tycker de är fina. Charmiga. Bara så det är. Vet att jag är konstig.

Jag har fått smaka på köer idag. Blev sittandes i en tunnel i en halvtimme eller nåt. Men det berodde på att Essingeleden var avstängd på grund av en olycka med en lastbil. Imorgon tror jag att det går bra igen. Det tror jag.

Första dagen på jobbet

Jahopp, då var semestern över. Dagen jag haft ångest över de tre senaste dagarna är här. Inte blir det bättre av att jag är helt ensam på kontoret. Inte en själ så långt ögat når. Ska det vara så här hela dagen tro?

Kan inte säga att det känns fel att vara på plats. Det kan ju i och för sig bero på vädret. Men det hade ju förstås varit ännu bättre om mina kollegor varit här så jag fått prata lite med dem.

Igår fick jag nöjet att beta av en golfrunda. Mel fick oxå följa med, hon börjar bli riktigt duktig. Ibland poppar det upp lite bus i henne men för det mesta tar hon det lugnt. Hon kommer att bli en bra golfhund. Det känner jag.

Åh, det smällde i dörren, nån mer är här! Vad kul!

Semestern håller på att ta slut

Idag sa jag nej tack till en golfrunda (med tanke på hur fixerad jag blir av att öva mig så att jag blir bättre så är det stort att jag avstod och faktiskt värt att nämna). Jag tog istället en lång frukost kombinerad med lite tvätt och städ och efter det åkte jag ut och sprang intervall, la ett spår till Mel och tränade lite lydnad.

Vi känner oss lite deppade över att semestern håller på att ta slut så vi drog iväg till systemet och hann precis handla innan de stängde. Sorgligt. Sen for vidare för att lämna tillbaka demoklubban jag fått låna. Min honey fick gå in med den medan jag gick till affären bredvid och köpte ett par fina kuddar till soffan. Som tröst för att semestern håller på att ta slut.

Mysteriet med kopplet är på väg att klaras upp. Hittade en liten stump av kopplet på gräsmattan. Det måste vara Mel som bitit av det och sedan sprungit runt med det. Nu ska jag bara hitta resten också.

Vi får besök lite nu och då under kvällen. Nån siberian husky-liknande blandrastik som är och hälsar på hos grannen men hon verkar tycka det är mer spännande hos oss. Hon kommer smygandes och verkar inte alltför tuff. Mel blev störtförvånad när hon fick syn på henne och skrämde bort henne i rena förskräckelsen.

Jag tömde mina fickor när jag skulle tvätta, jisses vad skräp jag har.

Mystiskt

Vi är lite konfunderade. När vi kom hem från lägenheten med möblerna skulle jag sätta Mel på baksidan eftersom hon gärna smyger iväg när vi är upptagna med annat.

Men när jag skulle sätta fast henne upptäckte jag att kopplet var borta. Kvar var bara en liten stump. Det ser inte avbitet ut, snarare avknipsat.

Om hon lyckats ta sönder kopplet och komma lös hade vi ju märkt det för då hade hon ju kommit med kopplet om halsen. Men det har hon inte gjort. Och kopplet är borta. Det är ett mysterium...

Över stock och sten

Jag sitter och väntar på att tvätten i maskinen ska bli klar så jag kan hänga upp den på min fina tvättlina. Som jag är väldigt nöjd över. Den kostade nästan ingenting, och tvätten torkar på ett kick. Dessutom få man liksom klättra och balansera på berget lite när man ska hänga upp kläderna.

Jag gillar helt klart när det är kuperat. Häromdagen provade vi en ny golfbana som var väldigt kuperad, det var långa, branta sträckor mellan hålen så man fick nästan känslan av man var ute på vandring. Det gillar jag.

Igår fixade vi lite med tomten. Raringen kämpade och slet med det höga gräset på vår charmiga naturtomt. Idag ska vi åka och hämta lite grejer i lägenheten.

I am a feeler

Ska man tro på bloggtestet är jag en kännare när jag skriver, och det känns ju inte helt orimligt.

The relaters prefer to rely on their senses (concrete observations) and are primarily interested in people instead of things. When they make decisions they prefer to do it with personal warmth always considering how it affects other people while pure logical analysis comes in second hand.

They are much more interested in facts about people than on facts about things and therefore tend to have a thriving social life. They tend to enjoy work where their concern for other people comes to its right - such as social work, sales (if the goods are concrete) and service-with-a-smile.

What primarily drives Relaters is having good relationships with other people. It can be both a sense of closeness with other people in the present (to get help or be helped), or the experience of safe and sustainable long-term relationships (family, circle of friends, membership in associations, etc). They appear frequently as friendly and social, for better or worse. Would you like to get a Relaters attention - try "hmm ... you could help me with ... or how are you?".

You can often recognize Relaters on that they often use words to describe people, feelings and their perception of other people.