Gott Nytt År!

Snörvliga tider

Shit asså. Jag är så jäkla genomförkyld. Förbaskat typiskt. Såg framför mig att jag skulle kunna träna varenda dag nu när man är ledig. Men icke. Sitter o hostar o snörvlar som en gammal gubbe. Blir andfådd av att hämta posten.

Underbara vänner

Vill bara säga att jag älskar er. Och nu är det ju lätt att tro att jag befinner mig i samma sinnestillstånd som den frustrerade mannen på posten häromveckan.

Så är det inte. Men för ett tag sedan kände jag mig lite under isen. Bara lite. Inte så konstigt med tanke på att solen knappt visat sig sista tiden. Men i alla fall.

Då, just när det kändes som värst. Gjorde sig några av mina vänner sig påminda och jag blev så lycklig och blev påmind om att vänner är guld värda.

Så puss på er allihopa.

Alla gör det, mer eller mindre

Jag har förstått att det är något alla gör. Jag trodde bara det var jag. Eller jag fattar väl att det inte bara är jag. Men att det var så vanligt. Det hade jag aldrig trott.

Och det verkar inte spela någon roll i vilken samhällsklass man är. Klass och klass, vi kanske inte har så mycket olika klasser i Sverige, men ni fattar vad jag menar. Även de som har allt de behöver, gör det.

Första gången jag anade att det var fler än jag var när jag pratade med en bekant. Men du har det väl bra sa jag. Ja, men man kan ju alltid få det lite bättre, svarade hon med ett skratt. Det tror jag alla drömmer om, fortsatte hon.

Jag satt som ett fån. Vad dum jag är, tänkte jag. Det är klart att man måste få titta och drömma. Men jag hade inte sett det så förut. Inte tänkt på det på det viset, se men inte röra, liksom.

Alla gör det. Porrsurfar på hemnet. Drömmer om ett bättre boende. Lite finare. Lite större eller i ett bättre område. Med finare möbler, snyggare badrum, större trädgård. Nyare kök, listan kan göras lång på det som önskas bättre. Visst känner ni igen er?

Ändan ur vagnen

Det är så underbart att vara ledig. Tillsammans. Vi sover länge, hela familjen. Sen äter vi frukost. Sen går vi promenader och vips är det eftermiddag o vi tänker att vi borde ge oss iväg. Så då gör vi det. Runt fem.

Igår blev det kungens kurva. Där var vi och alla andra med annat lands ursprung och några till. På Media Markt var det värst. Folk handlar som galna. De köper sodastreamer eller vad det heter. Hemmabiosystem, kameror, jag vet inte allt.

Vi tittade bara. Och lyckades med att få igång larmet på det mesta vi tog i. Särskilt när vi höll i kikarna och kunde se priserna på tvättmaskinerna längst ner i byggnaden. Alla inom 50 meter höll för öronen och vi gick därifrån, alldeles röda om kinderna.

Ett par kompisar ringde och räddade oss från fler fadäser när de bjöd in sig på besök. Nu fick vi bråttom att handla i raskt tempo på Willys istället. Sen bar det iväg hem för att laga mat.

Kvällen slutade i goda vänners lag med mat och vin och trevligt prat.

God fortsättning!

Efter en veckas (minst) ångest över julen kom den då. Vare sig jag ville eller inte (och det ville jag inte). Den blev hur bra som helst! Supermysig. Dessutom verkar det som om jag har en alldeles egen tradition som bara blivit. Utan någon egentlig tanke.

Varje år handlar jag nämligen julklappar på Åhléns. På julafton. Det bara blir så och jag tycker alltid att det är toppen. Inte alls mycket folk och allt i en och samma butik. Allt jag behöver är en rejäl varukorg eller två.

I samma stund som jag parkerat bilen och med raska och bestämda steg styr mot Åhléns slår julkänslan på med full kraft. I den här stunden (med kniven på strupen skulle vissa säga) vet jag precis vad jag vill ha. Jag vet hur lång tid jag har på mig och det finns inget som kan hindra mig, inga velpettrar som står i vägen. Tjoff, poff - så är jag klar.

Några tusenlappar fattigare men det gick i alla fall snabbt. Sen skyndar jag hem. Barnen har fullt upp med sina morgonjulklappar och har knappt märkt att jag varit borta. Jag kan lugnt slå in alla mina paket.

Sen rullar det på. Maten lagas, jag duschar och gör mig fin. Pling plong gästerna står utanför dörren och det är god jul för hela slanten. I rask fart äter vi oss proppmätta och sen går Freddan och Tilde ut för att köpa tidningen. Tillbaks kommer bara Freddan, Tilde träffade en kompis hon stannade och pratade med.

Då kommer tomten och delar ut alla klapparna. Tildes klappar får en egen liten hög. Hon får de sen. Engla 3 1/2 år verkar inte reagera på den kortväxta tomten. Han har ju skägg och tomtekläder, klart att det är tomten.

Tindra 5 år är mer tveksam. Var är Tilde? Vem träffade hon? I ett huj var tomten klar (tacka sjutton för det, under tomtekläderna hade stackarn sin dunjacka för att bli lite tjock).

När Tindra lite senare blev ensam med sin kusin passade hon på att fråga om det inte var Tilde som varit tomten, Tilde nekade och Tindra mottog till slut förklaringen om än motvilligt.

Sen var det dags för efterlängtat kaffe, kakor och godis. En hundpromenad senare smaskade vi på julgröt och åt skinkmackor innan vi alla sjöng sing star på högsta volym. Killarna spelade need for speed, småtjejerna lekte skola och syrran o jag snackade o drack vin.

Tack för en riktigt god och trevlig jul!

Igen

Nu gjorde jag det igen. Skrev ett inlägg. Och sen tänkte jag, va fan, vad löjligt det blev o vips så hamnade det i hemligbloggen istället. Sjukt irriterande.

Juletid

Här bakas pepparkakor. Igår gjorde vi julskinkan.

Mmm, det är lite julstämning här. Minsann. Men så är det nog inte för alla.

Igår skulle jag skicka lite jobbsaker. Var först inne i postenombudet eller vad det heter för att köpa frimärken och kuvert. Men då sa killen i kassan att det var bättre att jag kom tillbaka sen och gjorde allt på en gång.

Sagt och gjort, när jag gjort mina utskrifter klara och stoppat i de nyinköpta foldrarna begav jag mig ner till postombudet för att posta dem. Jag stod länge och väl och valde kuvert och paketerade. En del skulle skickas två och två i några paket skulle det vara ett och i några skulle det vara massor.

När jag äntligen var klar och hade skrivit adresser på alla ställde jag mig i kö för att köpa frimärken och posta paketen.

Det tog ett tag. Killen tejpade alla paketen omsorgsfullt. Han vägde och han klistrade. Efter en stund kom det upp en man i kassan bredvid och kastade fram ett inslaget paket samtidigt som han väste lite lagom snirligt, expresschpaket, det ska skickas som exprechss.

Det såg ut att vara till ett barn och det var inslaget i julpapper med tomtar på. Klart överförfriskad sa han åt expediten att skriva adressen, den hade han någonstans sa han medan han rotade runt i fickorna på sin fina rock.

- Här! sa han nöjt när han fiskade upp en liten grön postitlapp med en adress på som han slängde fram till killen.
- Jag är ledsen sa killen, men det funkar inte, du måste skriva adressen.
- Vaddå schkriva adrechssen, du har ju den här fräste mannen medan han viftade med lappen i luften.
- Ja men du måste skriva den själv, förklarade killen.
- Vaddå själv, jag fattar inte, du har ju adrechssen här, sluddrade han.
- Eller vill du att jag klistrar på postitlappen på paketet? Det kan jag göra.

Jag vet inte om det var paketet eller mannens rödmosiga nylle och sluddriga tal och därmed uppenbara alkoholproblem.

Eller om det var sättet han uppgivet ömsom skällde ömsom bad till personalen att hjälpa honom med paketet, och verkade tycka att hela världen var emot honom.

Eller om det var bilden som flög upp i mitt huvud av ett stackars barn som inte skulle få sin julklapp i tid i år heller av sin hopplöse far.

Men jag tyckte synd om honom och var på väg att hjälpa honom och erbjuda mig att skriva på paketet åt honom med min nyinköpta, fina penna som jag använt till mina egna paket.

Jag var på väg att förklara för honom att han måste skriva adressen på paketet han ville skicka. Men just som jag tänkte göra det lommade han iväg för att skriva på sitt paket.

Jag stod fortfarande och väntade medan de tejpade mina paket. Kön bakom växte. Plötsligt hörde vi någon ryta längst ner i kön "Kan inte hon tejpa schina paket schjälv!?!" Det var mannen med julklappen.

Killen som tejpade mina paket tittade ursäktande på mig samtidigt som mannen skrek på nytt "Kan inte hon tejpa schina jävla paket schjälv?! Alla vi andra i kön tittade på varandra och småfnissade.

Nu började jag fundera, kunde jag det? Jag frågade killen, skulle jag tejpat de själv? Nej svarade killen, det gör vi. Vi måste väga dem också, det är så det fungerar.

Mannens rop hjälpte dock, flera personer i personalen rusade fram och betade av flera stycken. Mannen stod nu i mitten av kön och pratade högt och ljudligt i sin mobil "Jag är i tobakschaffären, folk är inte kloka de kan inte ensch schlå in sina paket schälva, jävla idioter."

Det var ju väldigt sorgligt alltihop. Men ändå fnissar jag åt det. Han så fruktansvärt dråplig. Inte konstigt att han tyckte allt var skit.

Min pojk är inget svart får

Det var julspel i Dalvikskyrkan igår. Sonen sjöng och uppträdde med sina klasskompisar. De var jätteduktiga. I slutet kom det in ett svart får. Det var sonen.

Det hade min pojkvän väldigt roligt åt.

- Ha ha, sa han, det är Wille som är det svarta fåret och tillade snabbt när han såg min bistra min, svarta fåret var bäst.

Nu igen

Nu gjorde jag det igen. Skrev ett långt inlägg som jag inte vågade spara. Publicerade det i hemligbloggen istället. Igen.

Det har blivit många sådana sista tiden. Alltför många.

Årets julkalender

Nån som sett årets julkalender? Den är störtskön. Råkade se ett avsnitt härom morgonen så nu har jag bänkat mig framför tvn.

Kanske inte så mycket för kalendern, kanske mer för att jag är aptrött. Men i alla fall. Missa den inte.

Oooh nostalgi

Hörde "enough is enough" på radion och kastades tillbaka en sisådär 27 år bakåt i tiden.

Jag ser en danslokal med speglar, två småtjejer med benvärmare och små dräkter som ser ut som baddräkter. Och visst var det en liten volangkant på dem, längst ner? Jag minns lukten. Jag minns hur spännande det var. Hur vi kämpade och försökte göra rörelserna i rätt ordning, svårare för mig än för dig om jag minns rätt.

Allt i bästa Fameanda.

Minns du Mio min vän?

Lite mer sol

Och igår var det ännu mera sol. Ja, jag räknar soldagarna ser ni. Det är nämligen ganska glest mellan de nuförtiden.

Sen var vi på bio igår. Förhandspremiär på "Australia". Den har premiär i julhelgen. Den var klart sevärd. Den hade allt en äventyrsfilm ska ha, kärlek, smärta, spänning, onda och goda.

Visst är det förutsägbart, nästan hela tiden, om man vill ha den mössan på sig så kan man klaga på det. Men om man bara hänger med och låter det bombastiska vara. Då är den riktigt bra.

Snyggt gjord, härliga landskapsskildringar av Aussiland och Nicole Kidmans tolkning av den fisförnäma men samtidigt tuffa socitetsladyn som besöker buschen är helt oslagbar.

Det blir fyra solar.

Titta så fint den lyser

Igår var det sagt att det skulle bli sol. Jag såg ingen sol när jag gick upp. Men jag tänkte att den nog kommer fram om ett litet tag. Och så sprang jag en runda i skogen. Det räckte egentligen. Den lilla rundan i kuperade löparspår. Det gjorde mig pigg och glad. När sen solen nästan kikade fram, då kändes det som att jag fått en solig dag. Den visade sig aldrig, men den fanns där.

Riktiga spöken

Ny film med officeskådisen Ricky Gervais, "Livet från den andra sidan". Den vill jag gärna se. Ricky är ju bäst. Läste genast igenom recensionen på SvD.

Jag blir fundersam. Undrar om recensenten är av samma personlighetstyp som Rickys karaktärer brukar vara. Artikeln är kryddad för att inte säga pepprad med obegripliga ord.

misantropiska, idiosynkrasierna

Jag får en känsla av elitism. Det första var ju lätt, det förstod jag när jag läste det men det andra? Begriper det knappt när jag läser förklaringen. Ytterligare ett ord är med i artikeln som jag inte får någon direkt koppling till är sociopat.

Så nu undrar jag vem är recencenten egentligen? Han skrämmer mig. Är han från den andra sidan, ett bittert stockholmoitspöke som smugit in i verkligheten för att skriva om det som ligger honom närmast?

Läskigt.

Kanske inte så bra

Det är nog inte så bra att reagera med lättnad när raringen säger att han ska på hockey. Men den första tanken blir att jag kan sätta mig så snart jag kommer hem från jobbet, som idag vid sju, och jobba lite till. Utan att känna mig otrevlig och osocial.

Det är nog inte sunt att reagera så.

Klurigt

Jag älskar ironi. Det är verkligen jätteroligt. Fast det blir ofta tokigt. Dels händer det att jag använder det i fel situationer och med fel människor. Pinsamt (rekommenderas inte). Och ibland tror folk att jag alltid är ironisk eftersom de har förstått att jag tycker det är kul.

Sen har jag en kombo som försvårar det hela ytterligare. Jag är ofta entusiastisk och positiv över saker. Och vad är det med det? Jo, det innebär att jag ofta säger, "Men åhh, vad kul, super!" eller "Jag älskar sånt, den sortens filmer är det bästa jag vet, den vill jag jättegärna se". Och menar det. Uppriktigt.

Hajar ni hur det blir? Folk tittar oroligt och tror att jag är ironisk, när jag i själva verket är ärlig. Dubbelironi, kallas det. Att säga något man verkligen menar men med ett ironiskt uttryck.

Och fast jag tycker det är så roligt så är det långt ifrån alla gånger som jag själv fattar ironi. Jag tror blint på det mesta som sägs. Min egen son till exempel, han är ofta ironisk och jag fattar ingenting.

By the way, jag vet vart Karlsson på taket tog vägen, han är numer bilreporter på Aftonbladet och kallar sig för Robert Collin.

God natt

Idag höll jag i utbildning på jobbet. Det är superkul. Och superdundertröttsamt. Man blir helt utmattad efteråt. Så direkt när jag kom hem snörade jag på mig löparskorna och sprang ut för att rensa huvudet. Så himla skönt.

Nu är det dags att sova. Ska bara läsa en liten stund först.

Vinterpepp

Det här är ju helt galet. Vet ni hur många dagar som gått utan sol? Det är omöjligt att hålla humöret uppe. Det blir aldrig ljust på dagarna. Ingen sol. Känn min panik.

Inte mycket att tjata om det är likadant varje år. Men ändå. Glömmer varje gång hur tungt det är. Hur jävla svart det är. Och de dagarna i månaden. Just nu.

Men såklart finns det bra saker också. Det är snart jul och ledigt. Räntan har gått ner och idag läste jag att de tror att den kommer gå ner till 1 procent i vår. I helgen såg vi dessutom "Vi hade i alla fall tur med vädret - igen" och visst är det billig humor, men det gör inget för jag skrattar lika mycket i alla fall.

Och idag ska jag göra roliga saker på jobbet. Ha en bra dag!

Rättelse

Jag hade fel. Det var min lilla dotter som så omsorgsfullt satt upp lappar på dörren.

Detta är humor

Titta på denna omsorgsfulla information. Han som skrivit lappen är mån om att föra fram sitt budskap vänligt men samtidigt bestämt. Han utesluter inte att man kan få komma in, bara man knackar först.

Det är min son som satt upp lappen på sin dörr.

Vi drog till landet

Raringen hämtade upp mig efter jobbet idag och helt spontant drog vi till Landet vid telefonplan för att käka.Efter en stunds tvekan slog vi till på råbiffen. Mmmm... delicious!

Första gången för oss båda och det kändes fint. Man kan säga att vi firade lite. Firade helg i förskott. Typ. Trevligt var det i alla fall. Och helt oplanerat.

Jisses amalia göta petter!

Jag gör roliga saker på jobbet! Ho ho, hade utbildning idag och det var hur kul som helst. Nu sitter jag och gör i ordning vårt utbildningsmaterial och det är som om solen skiner.

Love it! Looove it.

Godaste julmaten

Igår var vi på Långbro Värdshus och åt julbord. Det godaste julbord jag någonsin ätit! Helt fantastiskt gott. Jag är lyrisk.

Tre dagar

Det har gått tre dagar utan någon som helst sol. Utan att ens bli ljust. Det är tungt. Fy sjutton vad mörkt det är. Väldigt dystert.

Kanske skulle ta o leta upp ett solarium på lunchen, bara för att få lite ljus? Brännan fixar jag nämligen nuförtiden med brun-utan-sol. Jäkligt bra uppfinning det där.

Men nu vill jag ha ljus. Massor av ljus. Och lite värme. Det skulle sitta fint. Ska det bli sol här snart i vårt avlånga land?

Inte? Hepp.

Gärna nåt lättsamt

Precis så! Exakt så! Läser i Ugglas blogg, han tycker ju precis som jag. Varje morgon är det likadant. Det slutar alltid med The Voice. Lagom lättsamt, lagom trevligt, lagom roligt. Lite sköna låtar.

Jag börjar med fyran, sen kollar jag lite på ettan men jag står inte ut. Är det inte nån tråktant som står o lagar mat så sitter några dystra typer o bråkar om krisen. Eller som igår då det var terror med stora bokstäver.

Rusning

Igår var det utförsäljning på Adidas vid Hötorget för särskilt inbjudna (eller typ alla). Vi var där. Och jag shoppade. En jacka, två linnen och en tröja. Sketasnyggt.

Som om det inte var nog med att man fick kraftig rabatt så var det dessutom 30 dagars öppet köp på grejerna.

Vi var smarta. Vi var där innan och provade ut jackorna. Sen flirtade vi med expediten så att vi fick hänga undan dem. Bara till att gå o plocka.

I goda vänners lag

I helgen drog vi iväg till IKEA och hittade lite byråer. Äntligen. Våra kläder har legat i högar. Under högar och på högar. Överallt och aldrig där man tror att de ska vara.

Men nu ska det bli ordning. Minsann. Efter racet på IKEA belönades vi med pizza och besök av Olle och Siv. Sen monterade vi. Eller rättare sagt raringen. Han monterade och jag fanns till hands. Visade att jag brydde mig.

Vinterland!

Ungarna vaknade med ett tjut på morgonen i helgen, jippi det är snö!

Fram med några soppåsar och sedan åkte vi i full fart nerför backen.

Stayups

Snabbt in i en butik. Fram med x antal klänningar. Prova fram och tillbaka. Pojkvännen assisterar. Det går snabbt. Poff. Nu har jag bestämt mig. Tittar på skor. Inga jag vill ha.

- Strumpor, frågar expediten, behöver du det?
- Ja visst ja, det måste jag ha, vad har du för något?
- Jag har de där som sitter på dockan därborta, jättesnygga.
- Jag tar dem.

Bra, allt klart på mindre än en timme. Nöjd. Tills jag kommer hem och packar upp, då kommer jag på att jag köpt strumpbyxor. Tusan. Jag vill ju aldrig ha strumpbyxor, jag använder bara stayups.

Ganska enkel sak att komma ihåg, kan man tycka.

Min vardag.

I'm working on it

Träningsmässigt går det bra nu. Har fått upp en bra frekvens på både löpning och styrketräning. Tränar på lunchen vissa dagar, blir både pigg och stark av det. Tror jag.

Men den ökade frevensen får mig att inse att jag är väldigt långt från min forna form. Det ligger mycket... ja, vad man ska kalla det? Ovanför mina tidigare så definierade muskler finns ett relativt mjukt lager.

Det värsta är att jag är ändå stark under det där lagret så jag ser ut som en riktig bonnkärring när jag tränar. En sån där urstark tant som är van att ta i ute på gårn. Katastrof.

Men det triggar mig bara ännu mer. Jag ska i (rätt) form igen.

Fångad på en båt

Japp då var det gjort. Jag har provat ålandskryssning.

...

MEN, om man släpper ångesten. Och om man inte tänker på alla överrepresenterade, packade karlar som verkade tro att allt var tillåtet eftersom de var på en båt. Vi släpper den delen, daskarna på baken och kladdandet som kom från ingenstans. Det glömmer vi nu.

Om vi istället koncentrerar oss på mitt sällskap, 12 softa kollegor. Kl 18 gick båten och efter att ha lagt in våra saker i hytterna satte vi oss lugnt i en bar högst upp i båten och drack champagne och snackade.

Sen shoppade vi i taxfreen, champagne, chips och choklad. Det smaskade vi på när vi gjorde oss i ordning till buffén som började kl 21. Till maten serverades vi vin eller öl på tapp.

Sen var det dags att ge sig upp på dansgolvet och rocka loss. Men först spanade vi in en tjej som hade så kort kjol så halva stringrumpan syntes förutom när hon stod på däck och kjolen blåste upp, då var där en hel rumpa.

Sen rockade vi. Som bara den. Tills det stängde. Tiden gick fort och plötsligt var det dags att sova. Och jag sov riktigt gott. Vid elvatiden käkade vi frukost sen shoppade vi i taxfreen igen. Köpte några tidningar och satte oss vid poolen bland palmerna, under den konstgjorda solen.

Käkade lång lunch med vacker utsikt över Stockholms skärgård medan vi sakta, sakta närmade oss landstigning. Traskade runt lite på båten, satt o snackade, låg i hytten och läste och... äntligen framme.

Försökte öppna hytten två gånger men fick stänga den igen. Varje gång höll vi på att bli stormade av överförfriskade killar utanför, "hallå tjejer, vart shcha ni? får jag en kram?" Pang så stängde vi hyttdörren.

Men till slut tog jag tag i mina saker och rusade ut, nerför trapporna, ut genom den ringlande vägen, ut mot friheten...

Moster Tina

Vi ska vara barnvakter åt systeryster barnen. Det ska bli så kul, älskar de där små filurerna. Små charmtroll är vad de är. Töserna. Titta bara på dem. Så söta.

Beach 2009 då?

Förra veckan var en superbra träningsvecka. Jag var till och med på gymet och styrketränade två dagar. På Friskis & Svettis. Det var mer vältränade människor där än vad jag nånsin sett. Så nu kan jag lägga ner den fördomen.

Och det verkar väldigt populärt att träna med bollar nu. Även i gymhallen. Sit ups till exempel ska göras med bollen. Och armhävningar. Jag har aldrig provat en sån där boll. Innan. Nu har jag det. Jag är såld.

Jag provade löpbandet också men insåg en gång för alla att det inte är något för mig. Helt enkelt för att det är så attans tråkigt. Tacka vet jag naturen. Det är underbart att springa i naturen.

Det svänger lite här, och där var ett snyggt hus, och nu går det lite nerför, och här går det uppför och nu är det plant och här är skogsstig och här är grusväg och där är en hage. Underbart, I lovet it!

Sluta plutta

Vi ska inte hålla på med pluttifieringar. Nej. Inte såna där små kanske, lite och nog framför var och vartannat ord. Det är som om det inte betyder så mycket det vi säger då. Och då är det svårt att bli tagen på allvar. Det sa retorikcoachen som pratade på radion igår.

Det ligger en himla massa i det.

Sömntutan har talat

Då är jag inte knäpp då alltså. Det kan man annars tro när andra hör hur mycket jag vill sova. Åtta timmar tycker jag är minimum, även på vardagarna. För att jag ska må optimalt. Fast det är ju långt i från alla gånger man lyckas med det.

-Näe, utbrister de, så länge behöver man inte sova, 5-6 timmar räcker.

Så kommer du dö i hjärtinfarkt också, ska jag svara nästa gång.

Gullig pojkvän

Jag fick en present av min älskling igår. En skitsnygg tröjjacka. Visst är den fin? Tack min raring, du är bäst. Puss!

Over and out

Helt plötsligt la båda mina datorer av. Samtidigt. Både den privata och jobbdatorn. Bara så där. Å vad liten man känner sig då. Och på supporten är de inte alltför vänliga. Eller egentligen är de det. Men de låter galet skeptiska när de ställer sina frågor.

Två av mina kollegor förbarmade sig över mig och lyckades rädda det mesta av innehållet på min hårddisk. Sen gav de mig en tillfällig dator. Så långt allt väl. Men sen kommer man till momentet: "anmäla kraschen till support".

Oj hoppsan. Nu var det inte lika lätt längre.

- Jaa... säger de undrande, vad är det som hänt?
- Jag vet inte, plötsligt dog den bara.
- Dog? Hur menar du då?
- Ja, alltså den är stendöd, det går inte att starta den. Den hittar inte hårddisken (det här är inget jag fattar men jag hörde mina kollegor säga det när de hjälpte mig).
- Jaha, men varför, vad är det som hänt?
- Jag vet faktiskt inte. Jag önskar att jag visste det men det vet jag inte.
- Vem har din dator nu?
- Ingen, den står här bredvid mig, död.
- Hur då död?
- Utan liv. Stonedead. Den är dödförklarad av X (han som hjälpte mig rädda det som räddas kan).
- Ja, men nåt liv måste det ju vara i den eftersom ni kunde rädda information (säger de nu väääldigt misstänksamt).

Och plötsligt känner jag mig som en kriminell. Som om jag haft ihjäl min egen dator med flit. Eller ännu värre fejkat döden, som ett litet bedrägeri.

Hopplös och hatad av alla

Det är en bok jag vill läsa. Den heter faktiskt så. Den verkar skitkul. Det blir nästa bok på nattduksbordet.

"How to lose friends and alienate people" (originaltitel) handlar om den hopplöse, alkoholiserade, självgode och kändisfixerade mannen Toby Young och hans tid på Vanity Fair.

Coolish

Jag tittar på lite bilder från festen. Och så slår det mig, "ja jäklars, jag är ju dubbelt så gammal som henne. Exakt.

Exakt.

Rätt coolt ändå.

Om jag var tvungen

Jag lyssnade på P3 igår. De har en grej där som går ut på att man får tre personer som man ska sortera efter ordningen, döda, ligga med och gifta sig med. Igår var det familjen Skarsgård, det vill säga, Gustaf, Stellan och Alexander.

Ha! Det var ju löjligt enkelt! Jag skulle döda gubben (han är ändå gammal), ligga med Gustaf o sen skulle jag gifta mig med Hunken Alexander och leva lycklig med honom i alla år. Ho ho ho.

Alltså det är ju helt hypotetiskt. En tankelek. Fantasi. Om jag skulle vara tvungen att svara skulle jag svara så.

Bokat

Åh fy fan. Jag är så jäkla nervös. Så nervös så att det nästan svartnar för ögonen. Nu är det bokat. Vi ska åka på, vad tusan heter det, vi ska åka med en färja. Några stycken. Vi ska åka båt. Och sova över.

Jag blir så nervös så jag knappt kan tänka på det. Fan. Jag blir uppriktigt rädd. Varför sa jag att jag ska följa med? Varför sa jag det...

Hur löjligt det än låter så tror jag att jag ska dö. För mig betyder åka med färja död. Jag minns det så fruktansvärt väl. Hur klockradion gick igång på morgonen och rösten sa att Estonia förlist.

Fruktansvärt. Jag skämtar inte.

Och i en sådan situation förväntas man festa loss. Dricka alkohol? När man kanske ska simma i det kallaste vatten man någonsin varit i? När man behöver vara i den bästa konditionen för att orka?

När de andra partar kommer jag fundera över smartaste utvägen.

- Vi ser till att vi får en hytt högt upp, sa kompisen.
- Högt upp, varför då?

Min hjärna gick på högvarv, högt upp, är det bra, högt upp, varför är det bra?

- Ja, så att vi har lite utsikt.

Utsikt!? Utsikt!? Vad ska vi titta på då? Höga vågor? Ska man vara högt upp i båten? Ja det är klart man ska, kommer jag på. Såklart. Det är ju längst ner vattnet kommer in först.

- Ja, vad mysigt, hör jag mig själv svara, det blir toppen.

...gulp.

Älskar att hata

Jag har inte hängt med så värst noga i stormen kring Katrin. Men nu på morgonen såg jag ett klipp från när hon sa att Jesper är lite bögig. Och jag häpnar. Verkligen. Hur kunde det lilla uttalandet sätta igång en sådan turbulens?

Det hon sa var inte så värst farligt. Faktiskt. Hon sa det inte ens på ett taskigt sätt. Men de andras reaktioner, de var både fördomsfulla och ängsliga på samma gång. Och Peter Jidhe försökte på sitt besserwissersätt påminna om att de var i TV när Bagge började svamla om läderkläder och piskor. Typ.

Så egentligen tycker jag att det var de andras reaktioner som var diskriminerande.

Här skulle egentligen inlägget kunna börja. Om hur människor älskar att hata. Hur massan vill se någon hängd. Precis som förr i världen. Inget är ändrat. Avrättningen sker lika publikt och ackompanjerat av folkets vrål.

Enda skillnaden är att det skedde på torget då men på internet idag. Och stenarna är utbytta mot arga mejl och kommentarer. Men de ska leda till samma sak. Personen ska förgöras.

Och det är här jag börjar fundera. Hur kommer det sig att människor älskar att hata?

Har du barn?

Det är många som förundras över vår åldersskillnad. Mest funderar de över barnfrågan. Hur ska det gå den dagen J vill ha barn?!

Ja, hur ska det gå? Han kanske lämnar mig då, för en annan yngre. Om jag inte klämmer ur mig en liten bebbe, vill säga.

Själva funderar vi inte så mycket. Vi lever här och nu o trivs med det. Och det är långt ifrån alla som säger något rakt ut men deras omsnirklande formuleringar visar mer än väl vad de tänker.

Som häromdagen när jag och en kollega kom in på hur gammal J är.

- Var det bara 25 år han fyllde? Jag tycker han har varit 25 år länge nu.
Sen blev hon tyst, funderade lite innan hon slutligen sa, ja det är ju bra du har ju redan barn så det gör ju inget om han gör slut sen när han är i trettioårsåldern.

Rädslor

Igår lyssnade jag lääänge på boken i bilen. Riktigt länge. Till och med barnen fick lyssna. Sonen satt alldeles tyst och verkade tycka att det var riktigt behagligt. Vid några tillfällen såg jag hur han slöt ögonen.

Jag känner igen mig i boken. I beskrivningen småstadstjej i Stockholm. Hur hon i början alltid åker åt fel håll i tunnelbanan. Det har jag aldrig gjort, men i början fattade jag aldrig hur folk kunde hitta rätt utan att först stå och blega på tavlan som visade vart man var och vart man skulle.

Aldrig någon som tittar på den tavlan. Så jag liksom strök omkring den, kastade ett vad jag trodde diskret öga bakom axeln för att försöka fundera ut vartåt jag skulle. Det hände att jag hamnade på fel tåg, det upptäckte jag först på tåget för där finns det en karta över sträckningen och den kan man stå och titta på utan att det syns liksom.

Bokens karaktär blir omärkligt kär i staden, precis som jag. Först håller man en distans, nähä, det där är inte jag tänker man, jag är ingen storstadsmänniska. Och helt plötsligt älskar man alla de där sakerna med Stockholm och det man från början trodde var negativt och farligt ser man inte längre - för det finns nämligen inte.

När jag tänker tillbaka på hur jag såg på staden så rodnar jag. Jag gör faktiskt det. Allt var farligt. Riktigt farligt. Tunnelbanan kunde man inte ens vistas i om man nu inte väldigt gärna ville bli nerstucken och dö. Gå ensam de femhundra meterna till Fridhemsplan var inte att tänka på, inte ens mitt på blanka dagen. Och när vi en kväll mötte en ensam gammal dam på nämnda sträcka var jag inte långt ifrån att ta henne under armen och under förmanande ord följa henne hem.

Time out?

Jag har tröttnat på min blogg. Jag har haft den i ett och ett halvt år och har skrivit 581 inlägg. Men nu är det inte roligt längre. Jag är tråkig och jag skriver tråkigt. Jag tror jag ska gå tillbaka till ursprungsformen - hemlig dagbok.

För det första så vågar jag inte skriva allt jag vill. Dels för att jag är mesig och inte törs, rädd att någon ska ta illa upp eller helt enkelt bara misstolka. Men också för att jag är rädd för vad som händer om "fel" personer hittar den.

Och för det andra, ni kommenterar ju aldrig. Vad är det för mening att ha en blogg när ingen kommenterar i den? Det om något är ju bevis på att jag är tråkig.

Se detta som ett hot. Jag hotar att sluta skriva om ni inte kommenterar mera.

Nej, jag tar tillbaka det. Men i alla fall. Lite interaktivitet skulle inte skada.

Konstiga tider

Jag förstår inte riktigt. Läste jag verkligen rätt, ska 500 jobb bort på SEB? Det är jäkligt mycket. Det är inte så lätt att hänga med i svängarna just nu. Eller så är det det. Det går neråt helt enkelt.

Samtidigt säger alla experter "sitt still i båten, ingen fara". Jag fattar fortfarande inte. Vad är det som händer? Hur djupt kommer detta bli?

Jag läser tre böcker nu. Två på sängbordet och en i bilen. Det sistnämnda är helt nytt för mig. Det tog mig en hel bok att lära mig lyssna men nu längtar jag ut till bilen för att höra fortsättningen.

Klackarna i taket

Oj oj oj, vad tiden går. Sorry, det är visst redan måndag idag och jag har inte rapporterat ett smack från helgen.

Sketakul! Verkligen en toppenfest. Allt funkade precis som det skulle. På morgonen var jag inne hos min superduperfrissa som ställde upp o satte i extensions (eftersom jag förstås dubbelbokat dagen innan).

Sen flöt det bara på. Vi fixade med salladen och såserna det sista vi gjorde innan vi for iväg till festlokalen. Där mötte vi småsyskonen som skulle hjälpa till på kvällen med att stå i baren. De gjorde ett kanonjobb! Shit britt, vad de var duktiga!

Borde nog kunna leverera en och annan bild från kvällen här på bloggen. Ska bara samla in dem först. Som sagt, det var en toppenfest och jag hade inte väntat mig något annat. Med en hel drös av partyglada och positiva människor som gäster kan det inte bli annat än succè.

Hej hej!

Imorgon är det fest, det ska bli skitkul. Tror kanske till och med att jag bjussar på ett foto imorgon på klänningen. Men det får vi se.

Vi har lagat mat varje kväll. Nu ligger de sista fläskfiléerna på kylning och mera kladdkaka ligger i ugnen.

Dansa disco

Nu vet jag vad felet är. Jag har lyssnat för lite på bra musik!

Det ska bli så kul med party på lördag - tjohoo! Fram till dess är det bara att följa länken och öva på.

Gammal hederlig discodans.

Lite bluesig bara

Jag har nästan gett upp min jakt på mobiltelefon. Eller i alla fall tagit en paus.

Jag letar klänning till på lördag. Jag vet precis hur den ska se ut. Men jag hittar den inte.

Helgen har varit underbar. Lediga dagar med barnen. I söndags var vi ute i flera timmar och röjde i trädgården allihop.

Men sen hände något. I tisdags var det som om någon slog mig i huvudet och sa "här, skit ska du må, du ska reta dig på allt och du ska inte hitta något att ta på dig på morgonen".

Jag har inte klurat ut vad som hände. Eller vad jag ska skylla på.

1. Analkande ålderskris
2. Senaste tidens dystra rapporteringar från finansvärlden
3. Höstdeppighet
4. Allmänt gnällig
5. Lingonvecka

Banktjänsteman påpekade att det var hög tid att pensionspara, jag är ju snart 40. Jag blev helt paff. Snart 40? Jag fyllde ju precis 25. Tre dagar senare hittar jag ett grått hårstrå och min åldersnoja är ett faktum.

Den dystra finanskrisen behöver knappast kommenteras. Den är dyster.

Höstdeppighet. Blir ofta extra trött och känslig i takt med de mörkare dagarna.

Eller så är jag bara jävligt pipig just nu.

Lingonveckan finns alltid med. Om den inte pågår är det precis innan eller så är det ägglossning. Never ending cykel.

Men igår kväll sprang jag en mil, bakade en kladdkaka och lagade mat till festen på lördag och det känns jäkligt bra!

Om och om och om igen

Jag letar efter en ny mobiltelefon. Men jag hittar ingen med exakt den designen jag vill ha. I kombination med rätt funktioner då förstås.

Varför är alla mobiler så fula? På film kan man se nån snygg nån gång men aldrig i butikerna. Alla ser ju likadana ut.

Jag borde designa min egen mobil. Jag vet exakt hur jag vill att den se ut. Jag är väldigt petig.

Jag har trånat efter en iPhone, men efter en stunds demande fick han visa mig alarmfunktionen och då sprack det totalt (mer eller mindre i alla fall).

På de flesta mobiler verkar snooze vara något man väljer aktivt på morgonen. Typ, oj nu vaknade jag, vad är klockan, där är den nu stänger jag av den, eller nej, jag sätter den på snooze en stund, det kan vara trevligt, det gör jag.

Jag lovar, om jag var så vaken så att jag kunde ta ett vettigt beslut på morgonen när mobilen börja låta då skulle jag inte behöva använda snooze över huvud taget. Jag behöver ett alarm som, utan att jag själv väljer det, snoozar. Jag ska inte kunna stänga av det utan att jag är väldigt vaken.

Och det ska verkligen inte bara sluta helt plötsligt efter en timmes snoozande.

Jag kommer inte in

Jag har försökt i flera dagar. Varje gång ger jag upp och glömmer det en stund. Tror att jag gjort det jag ska. Min internetbank. Den släpper inte in mig. Och jag glömmer det hela tiden. Nu är det lite lugnare runt mig. Då plockar jag fram helpdesknumret, men de låter meddela att de stänger kl nio. Nu gäller det att jag kommer ihåg det imorgon.

Supersingel

Vi tittade på "halv åtta hos mig" igår. Störtskönt program om ni missat det. Se det. I alla fall, då sa min lilla dotter (9 år).

- Hon där som heter Lisa, hon var som om hon var kär i han Peter igår, log konstigt hela tiden och sådär.

Vi fnissade åt hennes analys och faktum är att hon hade väldigt rätt. Singeln Lisa flirtade ohämmat med trebarnspappan i första avsnittet. Inte för att hon verkade intresserad utan mer som en tvångsmässig marknadsföring av sig själv. Något som går i gång per default när en karl finns i närheten.

Ljus i mörkret

Så här i svåra tider (finanskris, bankkris, varsel bla bla bla...) så är det en glädje att kunna presentera att Magnus Uggla är tillbaka i bloggandets värld igen. Roligare blogg får man leta efter.

Och för att dela med mig av det jag tycker är roligt ligger de som har feed på sina bloggar här till höger i min blogg och lite nedanför finns övriga favoriter. Ingen inbördes ordning.

Ligga på soffan o käka praliner

Även om det kan kännas hårt att vara sträng mot sin skendräktiga tik, måste man hålla i åtanke att det i slutändan är just för tikens eget välbefinnande som hon inte får ligga hemma på sofflocket och äta praliner hela dagarna - även om det råkar vara vad hon själv tycker att hon är bäst lämpad för under denna period.

Den här texten hittade jag i en beskrivning av skendräktighet på hund. Jag började fnissa högt när jag läste det för det är precis sån Mel är nu. vi känner inte igen henne och har undrat i flera dagar vad det är med henne. Men nu känns det ju ganska självkart.

Jobbiga saker

Igår läste jag om en kvinna som fick sparken för att hon bloggade på arbetstid. Så igår vågade jag knappt blogga. Jag hann inte heller men om jag hade hunnit hade jag ändå inte vågat.

Och just nu känner jag mig väldigt deppig över all rapportering om varsel och bankkriser och överbelånade hushåll. Jag minns 90-talet extremt väl. Inte för att jag drabbades så hårt själv men jag träffade många som gjorde det.

Men så är det ju dagarna innan också och då känns ju saker väldigt jobbiga. Alla saker.

Förbjuden kärlek

Idag ska vi åka och köpa "kanaler". Vi har levt med 1, 2, 4 och 6an i flera månader. Men nu har vi bestämt oss för att skaffa många fler (kompensation för min shopping häromdagen).

Men jag har en gömd agenda också, det är inte bara de nya kanalerna som lockar mig till elektronikbutikerna och vetskapen om att det är min rarings tur att handla. Nej, det är min längtan efter en en iphone.

När min älskling fördjupar sig i de olika utbuden av kanaler kommer jag omärkligt smyga mig in i en teliabutik för att hitta en iphone att tråna vid. Och kanske, kanske slår jag till.

Addicted to chocolate

Uj, vad den förra rubriken lät dramatisk då, "när jag blir frisk..." som om jag led av nåt allvarligt. Näe, bara lite influensa här.

Idag har jag drivit på min stackars pojkvän så han fick hämta de sista stylingsakerna i lägenheten. Först fick han åka till tippen. Det tyckte han var väldigt jobbigt. Men efteråt blev han nöjd.

Under tiden har jag pysslat hemma och plockat undan grejer så att vi får plats med allt.

Å nu är det superfint så nu ska jag sätta mig ner en stund och njuta av en kopp kaffe. Om jag kan komma över mitt plötsliga chokladsug vill säga. Jag testade en cacao & chili krydda på maten idag. Grymt gott. Och förödande för mitt chokladberoende.

När jag blir frisk blir det friskis

Jag har äntligen fått tummen ur och tecknat avtal på Friskis. För första gången i mitt liv. Förra året brände friskvårdpengen inne eftersom jag inte kunde bestämma mig för vart jag skulle träna.

Friskis Stockholm. Då kan man träna på vilket friskis man vill i hela Stockholm. Perfa! Fast sen är det ju det där med inspiration. Jag vill gärna träna i trevlig miljö med trevligt folk.

Inatt drömde jag att jag var och tränade för första gången (jag har bara tecknat avtalet via webben, inte varit inne i lokalerna än). Det var som en ungdomsgård - för vuxna. Inte alls särskilt najs. Riktigt lökigt. I min dröm alltså. Så fort jag är frisk ska jag inspektera.

Festplaner

Det börjar dra ihop sig till fest och jag vet inte vad jag ska ha på mig. Men det är nog dags att börja fundera på det nu...

Smörjde in mig lite till med min nya lotion igår. Det blev riktigt bra, nu när jag visste att det var brun-utan-solkräm.

Jag har shoppat ny handväska. Och jag är såååå nöjd. Alla mina saker får plats. Nu har jag grym ordning på min kalender, anteckningsblock, papper och pennor. Till och med min lilla mac får plats i den.

Min honey går och funderar på vad han ska unna sig, ett par löparskor tycker jag, så kan han springa med mig. Han tyckte inte det var lika kul. Jag har lovat att vi ska gå på shoppingrunda.

Glitter och glamour

Förra helgen ville jag göra mig lite fräsch inför min boyfriend så jag köpte en ny lotion. Efter duschen smörjde jag in mig. Rikligt. Det luktade gott.

Efter några minuter la jag märke till att hela jag glittrade. Som om nån strött glitter över mig. Jaja, det var väl shimmer-delen i lotionen.

Efter några timmar började det lukta brun utan sol. Jävlar. Jag hade dränkt mig i brunutansolkräm - utan att tvätta händerna efteråt! Och jag hade smörjt mig i ansiktet också...

Gäsp

Årets omgång av idol är verkligen tråkigt. Särskilt trist är det att tittarna röstar redan. Har det alltid varit så?

Jag börjar bli trött på den här influensan som nu verkar gå över i förkylning.

Sakletare

Jag hittade mina glasögon i tisdags, det gjorde mig glad. De har legat magasinerade i över ett halvår. Jag var till och med på väg till optikern häromveckan för att beställa nya glasögon men avbokade i sista stund.

Om jag hade kunnat hade jag tagit en bild på de fina glasögonen. Men det kan jag inte. För vi har bytt leverantör på telefonen och sedan dess har jag inte kunnat använda min mobil. Men jag kan ta en gammal bild.

Ingen bra dag men inte så himla dålig heller

Jag var på jobbet igår. Inte helt frisk men tänkte att jag kan ta det lugnt och jag har inga möten inplanerade. Så jag la inte världens jobb på att få mitt hår rakt. Och jag klädde mig så varmt jag kunde eftersom jag frusit varje dag.

Inga inplanerade möten nä. Men det ploppade upp ett möte som vi ångade iväg på. Redan klockan tolv skulle vi vara där. Och lunch, nä, det var de inte så intresserade av. De ville fika. Så det gjorde vi. Och mötet tog nästan tre timmar.

Man kan sammanfatta min uppenbarelse igår med trött, svettig, frissig (alldeles för yvigt och krusigt hår) och blodsockerblues.

Jag kanske hittar nån ny

Jag tittar på idol. Mest för att min honey gör det. Och jag tycker att det är fasansfullt tråkigt. Särskilt så här i början.

Men igår, då engagerade jag mig lite i alla fall. Skaffade mig en favorit på tjejsidan. Hon åkte ut.

Doftljus, skitfeber fnissar

Om ni såg mig nu skulle ni nog tro att jag har någon form av seans. Jag har hur många tända ljus som helst och jag vet inte hur många av dem som dessutom är av karaktären doftljus. Ett under att jag inte svimmar av all doft.

Men mysigt är det. Och nåt måste jag ju pigga upp mig med så här i feberns tecken. Den vill nämligen inte ge med sig. Jädrans skitfeber. Och torrhosta. Känner mig som en gammal gubbe.

Tittar på tv4:as nya tv-serie. Ser Persbrandt och Tilde de Paulas karaktärer flirta o så fnissar jag, för jag råkar veta (av ögonvittne på plats) att det var henne han hånglade med på tv4-festen. Så tragiskt. Kan tydligen inte ens spela mot varandra utan att behöva ut o vänslas i riktiga livet.

Tårarna ville inte sluta rinna

Igår låg jag hela dagen i soffan eller sängen. Då passade jag på att läsa min bok. Mer än halva boken var jag mest bara arg. Riktigt arg.

Avskydde huvudpersonen och bara önskade att hans fru skulle komma på honom och kasta ut honom. Den jäveln knullade allt han kom åt. Att det dessutom var en verklig historia gjorde mig inte mindre upprörd.

När jag sedan la ifrån mig boken rann mina tårar. Oavbrutet. Gud så ledsen jag blev. "En sorts kärlek", av Ray Kluun, läs den om ni inte redan gjort det.

Sjuuuuuk

Så sjuk. Ont i min hals och feber och tycker rysligt synd om mig själv just nu. Orkar inte ens blogga.

Men läsa lite bloggar har jag orkat. Underhållande minsann. Jag har hittat vår instruktörs blogg. Som bekant roar jag mig med att göra amatöranalyser av männsikors leverne. Inte alltid. Men nu och då.

Nämnde instruktör har blivit utsatt för en sådan analys. Och när jag skulle leta rätt på personens telefonnummer hittade jag personens blogg! Å jisses vad kul. Här snackar vi om huvudet på spiken.

Här sitter jag och tjuvläser. Smyger in och ser vad människan har för sig. Det är galet underhållande.

På gång

Om ni vill ha uppdatering på min vikt kan jag tala om att jag nu gått ner 3 kg på 6 veckor. Håll med om att jag är ihärdig. Jakten på min förlorade kropp fortsätter...

Inte så fräscht

Ibland när jag har bråttom eller om jag bara är lite lat, så hoppar jag över duschen på morgonen, drar en raggardusch och sprutar på lite parfym. Sen om håret ser otvättat ut, rufsar jag till det innan jag sprayar i lite hårspray och sätter i några spännen och en tofs. Så. Klar att gå.

Gör andra tjejer så? Är andra tjejer så lata på morgonen eller går de alltid upp i tid för att göra sig fina? Är de alltid nyduschade och fräscha som små nyponrosor? Är jag ensam om detta? Jag bara undrar...

Snart helg igen

Jag glömde bort min onsdagsblues igår lika fort som den dök upp. Och det blev en trevlig kväll efter en proppad dag. Var kvar på kontoret till 19 tillsammans med tre stackare till. Men sen gick vi och käkade en bit mat. Utomhus! Hur mysigt som helst.

Vi håller på och byter leverantör på telefonerna på jobbet. Både mobil och fast telefoni ingår i ett och samma abonnemang. Verkar ruggigt smart. Igår fick vi utbildning i hur det nya fungerar. För idag smäller det. Kl 08.00 ska det fungera. Samma nummer som förut.

Solen skiner från en klarblå himmel. Ser ut att bli en fin dag. Och snart är det helg.

Klagosång

Hur blev det redan onsdag? Fattar inte vart tiden tar vägen. Nu har jag huvudvärk igen och jag skyller det på den inte helt ergonomiska arbetsplatsen. Att sitta vid ett felinställt skrivbord och en laptop sätter sina spår helt enkelt.

Inget roligt inlägg, helt meningslöst egentligen.

Men, onsdag innebär att det snart är helg och det är ju inte helt tokigt. Och de säger att det ska bli sol idag när dimman lättat. Och jag ska leta upp en naprapat. Japp det ska jag.

Morning

Lite stressad här, tänker dra iväg till jobbet nu. Är fortfarande inte helt kry men på bättringsvägen i alla fall. Helgen har ägnats åt att försöka vila upp oss. Raringen ligger hemma med feber.

Till och med Mel är sjuk. Magsjuk. Trodde hon var bra i lördags men sen satte det ny fart natten till igår. I natt har det varit lugnt, hoppas det är över nu. Men hon missade utställnigen igår. Surt.

Godmorgon!

Äntligen är dagen här som jag väntat på hela veckan. Sovmorgon. Åh, det är så härligt.

Hela veckan har jag haft en sprängande huvudvärk, fryst och svettats om vartannat.

Nu ska jag bara vila idag och bli pigg igen. Tjobidobido.

Festen igår. Ja, det var inte riktigt så kändistätt som jag trodde. Men en och annan var där i alla fall.

Min kollega tyckte det var underhållande att jag hade koll på kändisarna i lokalen, hon härledde det till att jag kommer från en småstad.

Inlägg från igår

Det här inlägget skrev jag igår. Efter det stensomnade jag. Jag märkte inte när min honey kom hem. Jag sov. Utslagen. Men inlägget hamnade i bloggen flera dagar innan. Spooky.

"Jag ligger här och tycker synd om mig själv. Jag babblar om min vikt men min vikt är det minsta problemet jag har. L, på tangentbordet fungerar inte till exempel. Inte helt bra i alla fall.

Och sen finns det några andra betydligt värre problem. Men de tänker jag inte låtsas (fan vad l:et krånglar...) om.

Men imorgon, då ska jag gå på en fest och där kommer det finnas ruggigt många kändisar, det kan jag lova. Det ska bli superkul.

Tidigare idag mejlade jag med den tidigare nämnda kollegan som jag uppskattar mycket, personen med den sköna humorn, i alla fall eftersom vi mejlat lite så visste vi ju läget liksom. Så lite senare när personen plötsligt ringde så sa jag, "hej hur är det med dig?". Och så fick jag till svar:

-Ja, det vet du ju redan så det behöver vi inte ta en gång till.

Så nu ligger jag här och fnissar bara jag tänker på det."

Nostalgi

Jag pratade just med en gammal kollega och blev påmind om den obetalbara humorn som finns där ute bland mina gamla arbetskompisar på Hultet.

Medan vi pratade i telefon klampade jag iväg över kontoret i mina nyinköpta stövlar, då hör jag i andra änden "Vad gör du, dansar ni River Dance där, eller?"

Å vad jag saknar de där godingarna!

Städpolisen kommer

Vi har en gullig liten vana här på kontoret. Vi har köksansvariga för varje vecka. Något som retar alla och inte minst mig. Jag tycker inte om det alls. Trodde jag.

Men nu är det min vecka och plötsligt tar jag det på största allvar. Det fina är att jag gillar att pyssla och göra fint. Jag fixar gärna lite mer fika än vad som bestämts. Så det ser trevligt ut här nu.

Men. Det finns en baksida. Jag har tagit köksansvaret till en högre nivå. Polisnivå. Jag vaktar köket som en hök. Plockar undan och torkar så fort någon varit där.

Och alldeles nyss kunde jag inte hejda mig, jag studsade upp och rusade ut i köket för att kontrollera att personen som just lämnade något där inte lämnat det i diskhon.

Det är nog tur att den här veckan snart är slut...

Suck

En gång till på morgonen var jag ute med Mel, sen var jag tvungen att åka till jobbet. Stackars lilla gumman kunde inte hålla sig tills vi kom hem. Hela huset var fullt med bajs när raringen kom hem.

Den skyldiga, ja, henne har vi sagt till så många gånger så att vi helt inte orkade mässa mer för henne igår. Men hädanefter blir det strikta regler för hennes umgänge. Det har vi bestämt.

Jag är trött

Jag funderar på att gå och lägga mig. Allvarligt.

Missriktad vänlighet

Den vänliga släktingen skrockade förnöjt "säg nu inget till husse och matte" samtidigt som hon petade i Mel godsaker och ben när vi var på besök igår. Jag fick bita mig i tunga för att inte säga, ge henne inget ben, hon blir dålig i magen då.

Så tänkte jag, äsch en gång, det är väl inte hela världen. Idag kom belöningen för det. 04.30. En styck hund. Lös i magen. Måste ut. Jag är inte nöjd. Jag borde sagt ifrån. Jag visste.

Å så duktig jag är

Nu sitter jag här och är sådär himla nöjd som jag kan vara ibland. För jag har jobbat ikväll. I flera timmar.

PT eller MP

Å vad den nya juryn i idol är mysig. Så skönt att se mänskliga människor. När någon kommer in och fånar sig spelar de bara med. Ascoola.

Kämpar vidare med min träning. En kompis har blivit PT så om jag inte nått de resultat jag önskar tänker jag anlita henne. Men jag ska ge mig själv fyra veckor till.

På fem veckor har jag minskat 1,7 kg. Jisses vad trögt det går. Har slutat med choklad och chips. Eftersom jag förut åt det i rikliga mängder så fort det blev helg (helg är det från fredag till och med söndag kväll).

Men i torsdags när jag körde sträckan mellan stockholm och jönköping för andra gången samma dag och vi stannade på en mack för att köpa kaffe. Då tyckte jag att jag kunde få några chokladbitar. Till kaffet.

Ett långt förhör utspelade sig då framför en småleende expedit. Eftersom min son inte riktigt hinner lyssna innan han ställer nästa fråga vävs svaren ihop med nästa fråga och jag får upprepa allt två gånger samtidigt som jag försöker betala.

-Men mamma, du äter ju inte choklad längre!
-Näe, men jag har inte slutat helt, lite choklad kan man äta, ibland.
-Men du sa ju att du slutat, varför har du slutat föresten, du är ju inte tjock mamma.
-Nej, jag är inte tjock, men jag åt choklad så ofta och då blir jag trött av allt socker.
-Du är ju inte tjock varför, ska du sluta med choklad?
-Nej, jag är inte tjock. Jag har inte slutat helt heller, jag bara äter det lite mer sällan.
-Det är inte bra att äta onyttigt va? Blir man trött av socker?
-Ja, just det. Nu går vi.

Vad ska jag med PT till? Jag har ju min egen MP (minipolis).

Hej. Ett tips.

Den som har personalansvar för de larnaceser eller vad det nu heter, som sitter här i mitt rum får gärna meddela dem att de bör byta rakvatten, eller allra helst sluta använda rakvatten helt.

På kurs

Jag vet inte om jag berättat det, men vi går på lydnadskurs, jag, min honey och Mel. Som ett tvättäkta par går vi tillsammans. Sida vid sida gör vi varannan övning. Måndagskvällarna innebär humor på många sätt.

Om man nu inte ser humorn i att vi går kurs tillsammans så finns det mycket roligt med de andra deltagarna. Vi har den äldre herrn utrustad med bekväma vattentäta skor, vindskyddade byxor och ryggsäck. I kopplet har han den livliga (helt jävla ostyriga) unghunden av rasen boxer. Bara åsynen av detta ekipage lockar till skratt.

Igår skulle instruktören hålla hunden medan husse sprang iväg för att göra inkallning. En normal hund sitter spänt kvar och tittar efter sin husse när han försvinner bort. Inte denna. Näe, han glömmer husse lika fort som han tar ett steg därifrån och instruktören har världens bekymmer att få honom att sitta. Han ligger på rygg och ålar sig alltmedan instruktören gör tröstlösa försök att sätta den upp. För oss åskådare ser det mest ut som om hon försöker lära hunden breakdance.

Så kommer ögonblicket när hon ska släppa hunden för att han ska rusa efter husse (som han glömt för länge sedan) hunden tar då sats och hoppar rakt upp på instruktören samtidigt som han vevar runt sina berömda boxertassar och ser ut att ropa "kom an, då, ta i mig, tjonga till mig, ho ho, vad kul vi har!".

Det är inte svårt för oss att se att instruktörens tålamod helt tagit slut. Det syns lång väg hur hon tänker "Din dumma hund, låt mig va o spring ut i skogen - NU!". Men hon biter ihop och tar ett nytt tag i hunden. Jag och min honey som har boxer i familjen kan inte längre hålla oss för skratt.

Vi vet nämligen att det faktum att hon försöker ta tag i hunden är som att säga, ok då, vi brottas väl lite du och jag. Och det är alldeles uppenbart att inte hon vet vad hon ger sig in i. Mycket riktigt, han går i full spinn och det dröjer ytterligare några minuter innan hon inser hon att det nog är bäst att vara passiv och inte bry sig om honom. Då tröttnar han och skuttar utåt skogen. Instruktören borstar av sig och går mot oss andra. Något tilltufsad.

Sen har vi den bedårande matten till en riesenhane. Hon kan inte ta en endaste kommentar utan att gå i försvar och tjafsa emot. Det är minst lika underhållande.

Jo, just det ja, mannen med boxern blev förpassad till en bänk och fick bara sitta och titta på resten av kursen.

Viktigare saker

Näe, jag funderar på viktigare saker. Som min vikt. Min hårfärg (som blev en aningens för röd när jag senast ändrade). Vad jag ska ha på väggen ovanför soffan. Om jag skulle vara en bra skådespelare. Eller om jag ska ta och skriva en bok. Såna saker.

Lyckligt ovetande

Vad är det med alla människor? Masspsykos. Varför vill folk inte köpa bostad nu? Varför?

Och vad är FRA? Jag vet inte det. Har inte orkat ta reda på det. Inte ett ord har jag läst om saken. Jo, ett ord kanske, eftersom jag sett lite rubriker. Men inte mer.

Nu har det hänt

Det är fruktansvärt. Jag har ju tjatat lite om att jag behöver gå ner i vikt. Och jag kämpar vidare och efter x antal veckors stillastående har vågen äntligen börjat röra sig neråt igen. Ytterst lite, men ändå.

Så att jag inte är nöjd med min figur är inget nytt varken för er eller mig. Och att det går åt rätt håll är verkligen bra. För. Igår fick jag mig ett uppvaknande som hette duga. Jag fick tag på gamla foton. På mig i 20-års åldern. På en badstrand. Brunbränd. Endast iförd bikini.

Inte någon gång innan i mitt liv har jag sett gamla foton på mig och tyckt att jag är snyggare på dem än idag, i synnerhet inte figurmässigt. För på det området har jag haft förmånen att bara bli bättre med åren.

Men nu är det annat. Jag tittade på fotona och jag höll på att börja böla. På riktigt. Det är tragiskt. Fy fan. Nu är jag en sån där 30-plussare som lever på gamla meriter.

Måndag igen

Inte så bra kanske att sitta här. Klockan sju på morgonen. Och längta efter att det ska bli eftermiddag så jag får åka hem. Innan jag ens åkt iväg till jobbet.

Men så känns det idag. För igår åkte jag mellan Stockholm och Jönköping tur och retur.

Jag har haft mina änglar här i några dagar. Och nu känns det tungt att vara ifrån dem.

Men sonens snygga frukostmacka piggar helt klart upp.

Ett vänligt ord

Jag mötte just en man nere vid hissen när jag just varit och köpt en macka.

- Hej, hur är det med dig, sa han.
- Tack, bara bra svarade jag.
- Du ser alltid så glad ut, sa han då.

Shit, han gjorde min dag. Fan vad glad jag blev.

Fika på vägen

I bilen på väg ner till Jönköping får jag meddelande om att det första mötet på morgonen är inställt. Jamen, så trevligt tänkte jag, o så stannade jag och tog en stärkande kopp kaffe på Statoil.

Jag fryser

Vad kallt det börjar bli. Hu, har frusit i flera dagar nu. Sådär ända in i märgen som man gör när det är ruggigt väder.

Nä, nu har jag bråttom iväg, hinner inte sitta här o filosofera över att jag fryser. Jag ska ut och åka. Så ser du det här Berta, så kan jag svänga förbi dig idag.

Nu igen

Hur ofta krisar jag? En gång i månaden ungefär. Vad händer då? Nja inget särskilt, jag bråkar lite med pojkvännen (om absolut ingenting fast ändå vääldigt allvarligt) och så är jag onormalt trött och extremt sugen på något sött. Och så känner jag mig lite sjukare än vanligt.

Nu ska vi se, när var det sist? Jo... det var när jag helt plötsligt tonade håret mörkt. När var det nu då...

Jo, exakt en månad sedan. Ja. Det var väl det jag visste. Inte konstigt att jag står här med ny toning i högsta hugg och väser, förändring, jag måste få en förändring.

Inte så himla rolig

Idag är ingen rolig dag. Jag är sååå trött. Igen.

Varför då? Jo för att jag sprang igår. Det är bra men jag blir också väldans trött dagen efter, å det blir ju typ alla dagar. Men i alla fall, sen somnade jag sent igår också. Jättesvårt att somna.

Varför då? Ja, det vet jag faktiskt inte. Snurrade lite i mitt huvud helt enkelt. En massa funderingar. Ja, så nu är jag helt enkelt virrig. Och trött. Oinspirerad.

Men nu ska jag ta mig en kopp kaffe. Det ska jag.

Skrivkramp

Fyra gånger har jag försökt skriva om helgen. Det går inte. Det blir romaner, det tar aldrig slut. Jag får ingen snits på det. Ingen knorr, ingen poäng. Värdelöst.

Så jag har gett upp. Det blir ingen beskrivning. Ingen lång i alla fall.

Sången blev kanon i fredags. Jag likaså. Kräftskivan, som jag längtat efter i veckor var precis lika bra som jag hade trott. Men min baksmälla gjorde mig trist och trött.

Men min fantastiska vän är världens bästa värdinna. Vilket partaj hon ordnat med. Planerat in i minsta detalj. Och hela kvällen såg hon till att alla hade det bra och hade något i glaset.

Jag, min fuling smet undan och hällde mest ramlösa i mitt glas. Förlåt.

Hellre än bra, så sjunger jag

Vi har övat på vår sång i kväll. Vi har lite olika ambitionsnivå, vi som ska sjunga. En av oss är väldigt mån om stämmorna (det är inte jag och inte min pojkvän och inte hans bror). Den personen tycker att vi andra sjunger för mörkt och lågt. Den personen kan inte sjunga så lågt.

Vi andra kan inte välja hur vi ska sjunga. Vi bara sjunger och så är vi glada att det är något så när likt ursprungsmelodin. Och så är vi glada för att vi diktat ihop en text. Men personen med lite högre ambitionsnivå vill att vi sjunger rätt. Personen kan spela fiol och är vääldigt musikalisk.

Nu ska jag sova och vila min mörka fina röst till imorgon.

Viktproblem och matsaker

- Du är mycket tyngre än man kan tro, sa min raring när han lyfte upp mig för att skoja lite.

Det var menat som en komplimang men det var ju ett ypperligt kvitto på att jag faktiskt har blivit tyngre.

Jag har fått i uppgift att laga en paj och ta med mig på kalaset imorgon. Pajer och jag är en ovanlig förening. Söta bärpajer, det är jag bra på, men matpajer tror jag aldrig jag lyckats med.

Pajen står i ugnen. Den seeer fin ut. Men jag är nervös för att den inte smakar som den ska. Och inte kan jag provsmaka heller. Hur skulle det se ut? Ta en liten provbit i kanten? Bara en liten en...

När jag hällde över äggstanningen såg jag hur den försvann under pajen. Ska den göra så?

Nu, nu, nu, nu!

Jag sprang igår. Igen. I en timme och 20 minuter. Fastän jag inte ville. Fastän jag tyckte det kändes tråkigt. Men väl ute sken solen och jag kände mig lätt.

Jag har en tuff uppgift framför mig. Jag har gett mig fan på att jag ska bli lika fit som jag var innan tvåsamheten, soffan, chipsen och tv:ns tid.

Jag har kämpat ett tag nu och trots att jag är förbaskat disciplinerad händer inte ett skit. Jag väger mer än jag nånsin gjort. Jag har bestämt mig. Det ska bli ändring på detta nu.

O la la

Ryssen Ivan Ukhov var kalas plakat på höjdhoppstävling. Det var ju inte så bra. Stackarn. Han vinglade fram och tillbaka innan han tog sats och sprang - rakt in i mattan.

Varför? Det undrar jag. Och hur kunde han få starta?

God morgon!

Det blev ingen bussfärd för mig i fredags. Jag tog taxi. Men jag tog tunnelbanan hem dagen efter. Det tog väääldigt lång tid tycker jag.

Idag regnar det för fullt här. Lägenheten ska fotas nu på morgonen men jag undrar om det är så bra. De borde nog flytta fram det till imorgon istället.

Jag borde gå till frissan i veckan. Om jag vill se något sånär trevlig ut på helgens fester vill säga. Annars kan jag strunta i det så har jag ett problem mindre.

Igår fick jag mig en löptur, det var tur det för det behövde mitt lilla humör. Morran. Får jag inte springa blir jag väldigt tetig. Förra veckan gick åt till att fixa i lägenheten och sedan var det konferens.

Intressant? Nej, det är det väl inte, men jag är glad för jag har sprungit.

Jag är så jäkla bossig

Jag inser det nu. Sjukt bossig. Jag är så otålig och vill bara framåt, får spel om någon hakar upp sig och inte går vidare.

Två exempel på raken som gör mig uppmärksam på hur jag är egentligen. Först på konferensen. Vi skulle göra ett grupparbete. Vi hade kort om tid, så kort så att vi inte ens skulle hinna byta om till middagen. Fem case tror jag det var. Först satte vi oss och läste igenom dem var och en för sig. Jag var snabbast.

Sen skulle vi ta ett i taget och diskutera olika problemställningar och komma med lösningar. Vi konstaterade att några var av samma karaktär så vi hade tre problem att behandla. En person började med att läsa upp, eller rättare sagt försökte läsa upp ett case, men jag hörde direkt vilket det var så då ville jag sätta igång diskussionen på direkten. Jag blev skogstokig av att bara sitta och lyssna på att någon skulle läsa för läsandets skull. Som högläsning i skolan. Otålig som fasen försökte jag hejda mig men det gick inget bra.

De hade väldigt roligt åt det sedan och jag satt och funderade på hur jag är egentligen.

Och nu idag, samma sak igen. Vi satt tillsammans för att skriva ner roliga saker till min pojkväns mammas födelsedag. Men när de andra fastnade på en mening för att den inte gick att sjunga exakt som man skulle körde jag över dem och sa att det kan vi fila på sen, det viktiga är att vi vet vad vill säga.

Sen blev jag alldeles tyst. Och så insåg jag vad jag just gjort, att jag är sjukt bossig. Så jävla dominant så hälften vore nog. Pinsamt.

Men så blev vi klara också. Snabbt som attan. Och jag lagade mat och fixade till oss som vi åt när vi gnuggade geniknölarna. Och resultatet blev bra. Det ska bli grymt kul att sjunga vår lilla sång på fredag.

Och nu ska jag komma på en bra paj att laga till på fredag som jag ska ha med mig. Nåt matigt ska det vara. Någon som har nåt bra förslag?

Jag har hämtat cykeln

Äntligen. Och det känns så attans bra. I fyra år har jag lånat min syrras cykel. I fyra år. Utan att ha cyklat på den en enda gång. Den har stått i förrådet. Hela tiden. Varje dag. Med punka.

Det är bara det att jag har inte vetat om den funnits där jag lämnade den. För det är två och ett halvt år sedan jag flyttade därifrån. Och jag har inte haft någon nyckel dit. Och jag skulle hämta den en dag. Och jag skulle ringa någon jag kände. Och någon jag kände flyttade därifrån. Och månaderna har gått.

Ända tills idag. Jag åkte upp, bad en person öppna förrådet och sen bar jag ut cykeln. Det kändes som om jag stal den men det det gjorde inget. Jag var lycklig. Och det tjocka lagret av damm och det omsorgsfullt omsurrade låset vittnade om att den stått där väldigt länge.

Och nu känns det så bra. Min syster fick tillbaka sin cykel och kunde cykla omkring på den redan i eftermiddag. Det är en solskenshistoria. Det är det.

Ganska så najs

Det finns dagar när man är trött. Och så finns det dagar när man är ännu tröttare.

Idag är en sån dag. En dag jag känner mig gammal. Jag kan nämligen inte vara uppe till tolv om jag inte får sovmorgon dagen därpå. Eller, jo, uppe kan jag ju såklart vara men sen är jag ofattbart trött dagen efter.

Som nu. Nu sitter jag och känner mig helt väck. Ögonen vill bara gå igen och jag gör konstiga saker. Häller kaffe i gröten. Till exempel.

Det var trevligt igår på företagets 10-års jubileum. Underbart god mat. Supernajs underhållning och bra musik. Och våra leaders var supersöta när de rockade loss på scenen ivrigt påhejade av Emanuel, vår egen lilla superstar från I'm from Barcelona.

Nu ska jag gå ut och rasta vovsen och spana in när bussen går. Om den går en bra tid, blir det nog en kommunal liten färd in till slussen. Annars blir det taxi.

Vad är hon så nöjd över?

Usch vad den där tyskan ser otäck ut. Hon ser verkligen obehagligt sjuk ut. Nu förstår jag journalisternas beskrivning av ett elakt hånflin. Hon ser faktiskt helt galen ut.

Och nöjd. Galet nöjd. Varför då?

Nu vill jag ha helg

Jag är trött. Så trött så att mitt huvud spränger. Och jag är stressad. Och jag önskar så jäkla innerligt att det var torsdag idag så att det bara är imorgon kvar innan man får sätta sig ner i soffan och det är fredag kväll. Det önskar jag. Väldigt mycket.

Lyckliga jag

Jag hinner inte babbla här nu, jag ska ut på en promenad, men jag måste bara säga att jag fått tillbaka min klubba! Någon vänlig själ hade lämnat in den i helgen. Jag är så glad, så glad.

Så här ser det ut

Här komer bilder på mitt lilla hem på begäran.

Kul, kul

Jahopp. Då var det måndag igen. Har en sjukt stressig vecka framför mig. Och till helgen är det kick-off. Underbart. Känns inte kul alls. Vill bara att den här veckan ska gå. Skön start liksom. Not.

Hade tänkt mig en superduper skön lördagskväll med tjejfilm. Men det franska dramat jag riktat in mig på verkade värdelöst. Jag kanske hade fel men jag tappade lusten för det så snart jag såg skådespelarna.

Det fick bli skitfilmen med Angelina Jolie istället. Den var förmodligen ännu sämre. Kan inte fatta hur nån kan tycka att det där insektsliknande psykot är snygg. Fast psyko var väl o ta i, nåt har hon ju. Hon är ju ganska vacker på något sätt ändå.

Och lagom till att det blev mörkt ute blev jag såklart mörkrädd. Så där satt jag o försökte låtsas att jag mös, uppkrupen i soffan med hjärtat bultande för varje litet knäpp utanför och väntade på att min raring skulle ringa för att bli hämtad.

Och vin kunde jag inte dricka heller för jag skulle ju hämta honom. Och när jag inte fick dricka vin och kräftorna smakade skit tappade jag lusten för att laga mat så då åt jag inte heller.

Snygg tant

Ser ni Nanne i sommarkrysset nu? Hon är fasen 46 år. Kolla in de spirorna. Jag vill också ha såna spiror när jag är 46. Jag vill ha det nu också.

Jag som redan går omkring och skyller min alltmer sackiga figur på åldern. Näe det håller inte. Tur jag köpte Alfalfa. Förser kroppen med viktiga enzymer. Det står det på förpackningen.

Mat-Tina handlar på Coop extra innan hon skrämmer Bambi

Idag har jag varit lite bakis. Inte för att det blev så himla mycket dricka igår. Nej, det var precis lagom och supertrevligt. Men det räcker liksom med ytte, pyttelite för att jag ska sova dåligt. Sen känner jag mig mer eller mindre bakis hela dan. Najs.

Så jag har legat på altanen med en bok. Och vi har haft besök och jag har bjudit på äppelpaj. Egentligen skulle vi gett oss iväg med släpet till lägenheten men när vi skulle åka funkade inte lyset på släpet.

Det blev jag inte ledsen för, ville ju helst bara ta det lugnt. Och märkligt nog hände en konstig incident precis där vi skulle varit om vi hade kommit iväg. Precis vid samma tid som vi hade varit där om vi kommit iväg som vi skulle. Hajar ni? Visst är det konstigt ibland.

Ikväll har jag en kväll för mig själv men kylskåpet var tomt så när jag skjutsade min raring åkte jag för att handla. Gud vad konstiga saker jag handlade. Jag var liksom sugen på allt möjligt och tyckte att jag var värd det också. Jag köpte 6 st färska kräftor till mig själv. För 112 kr. Det tyckte jag att jag skulle mysa på ikväll.

Men de var inte så goda som de såg ut. Jag handlade bra saker också. Mycket grönt och nyttiga saker. Tanten bakom var fascinerad och kallade mig en riktig matmamma. Det grundade hon bland annat på den i hennes ögen oerhört exotiska Turkiska yogurten, men ändå, jag tar åt mig och känner mig som mat-Tina.

Och när jag kom hem fick jag mig en naturupplevelse som hette duga. I fönstret såg jag grannens katter stryka omkring på tomten (och det där är ju en historia för sig som jag inte tänker gå in på nu) men till slut smög jag ut på altanen för att kolla vart de tog vägen.

Plötsligt stod jag öga mot öga med ett rådjur. Jag glodde. Han glodde. Jag glodde ännu mer. Och han också. Länge stod vi där och bara glodde på varandra. Efter en evighet tog han ett par steg längre bort innan han stannade igen och glodde vidare. Jag följde efter, stannade och fortsatte glo. Som en duell. Så tittade vi bort ett ögonblick innan vi tittade på varandra igen.

Sen fick han nog och sprang skällande iväg. Det lät som om han ropade, "det bor en galen tant här hon står och stirrar läskigt, hjälp!".