Minne som en guldfisk

Nu har jag suttit på kontoret några timmar och morgonens frustration är som bortblåst. Nu känner jag mig inte alls så värdelös längre. Tankarna är samlade och jag kan fokusera på det jag ska. Plötsligt minns jag saker. Roliga saker jag hör från barnen mitt i morgonrutinerna fast det försvinner bort just då.

Idag när jag stod i badrummet efter duschen i bh o trosor var båda barnen där. Konstant babbel. Mitt i babblet säger sonen: "Men vad är det för trosor du har på dig, mamma?" Jag är upptagen med något, minns inte vad, så jag svarar inte, det behöver jag inte heller för dottern flikar in; "Vaddå, vad är det för fel på dem?" Sonen svarar: "Man ser ju rakt igenom dem därbak!" Dottern (lite spydigt) "Hon går väl inte i bara trosorna". Sonen: "Nä, men om hon har häng, då syns det ju". Dottern (nu lite förnumstigt) "Ah men hon har aldrig häng på jobbet."

De vet hur det funkar.