Sommarvärmen har tagit en liten paus här men det är fortfarande soligt och runt 18 grader. Klart godkänt väder.
Vår lilla katt är en riktig diva. Vi kallade Mel för det men Mel är inte i närheten av Tottis stroppighet. Sedan hon börjat få gå ut tar hennes mallighet orimliga proportioner. Hon äter, går på lådan och sover inne. Resten av tiden vill hon helst vara ute.
Hon är också väldig tydlig med vad hon vill. När vi gör något hon inte gillar, till exempel inte öppnar dörren snabbt nog när hon ska in eller serverar mat i fel tid, blänger hon surt.
När vi går ut med Mel följer Totti med. Häromdagen fick hon ett ryck och skulle visa vart de skulle gå när Johannes var ute och gick med dem. I full fart rusade hon in i skogen. Jaha, tänkte Johannes hon genar väl genom skogen, en sträcka på hundra meter, så han traskade vidare hemåt på vägen.
Ingen katt i sikte. J bytte om och åkte iväg för att handla. När han kom hem såg han fortfarande ingen katt. Ingen fara med det, men vi är lite sjafsiga med katten och vill inte att hon ska vara för långt bort. J traskade bort på vägen för att leta efter henne och där han lämnat henne sist satt hon kvar och tittade med arga blicken.
Sen är hon ju så söt. Liten, nätt och alldeles burrig med en högt buren, om möjligt, ännu burrigare svans. Listig som en räv är hon också och hon fullkomligen älskar att dra igång Mel, när som helst på dygnet, gärna mitt i natten faktiskt. Jag har sett hur hon desperat försöker få igång Mel när Mel ligger i sängen och sover.
Först spatserar hon förbi Mel fram och tillbaka i hopp om att Mel ska jaga efter henne. När inte det hjälper hoppar hon upp i fönstret och sätter sig bakom gardinen. Sakta kikar hon fram och sen drar hon in huvudet bakom skynket så snabbt hon bara kan. Om inte de här sakerna hjälper, oftast sover vi alla inklusive Mel på det här stadiet, så inleder hon en fotbollssession med vad som helst, en penna, Js snusdosa, mina hårsnoddar, golfboll... sedan lattjar hon med det över golvet och in under sängen. När inte det heller hjälper tar hon fram det tunga artilleriet.
Det består av ruscher ner från fönstret, förbi, på och över Mel, ner på golvet, under sängen ut ur rummet, in i nästa sovrum och samma väg tillbaka igen. Detta brukar vanligtvis ta skruv och det är också i detta läge som vi alla vaknar, när Mel till slut tar ett gigantiskt skutt rakt över oss och skjuter ifrån med tassarna så att vi nästintill åker ur sängen.
I början röt vi till på Mel i de lägena men det har vi slutat med nu. Och igår nådde det hela en ny nivå. För andra morgonen i rad vaknade jag vid fyratiden. Den här gången av Tottis försök att väcka Mel. Raskt, resolut och väldigt oväntat för Totti lyfte jag upp henne i famnen och satte henne utanför sovrummet varpå jag stängde dörren, la mig ner och sov vidare.
Jisses vad paff hon blev. När sedan J gick upp sprang hon in snabbare än snabbt och la sig hos mig och spann. Resten av dagen präglades av hennes betydligt mer tillgivna sida som vi inte sett mycket av sedan hon fick börja gå ut.
.jpg)
.jpg)
