Fy fan för vardagar

Jag är världens sämsta mamma. Människa. Anställd. Fan, jag är så jävla kass. Kass på att komma upp på morgnarna. Min disciplin är noll o inget. Vaknade idag av att sonen stod i sovrummet o tjatade på mig att jag skulle gå upp. Klockradion stod på o de irriterande radirösterna skrålade ut i rummet. Inget av det hade jag hört. Eller hört o hört. Det vävs liksom in i mina drömmar.

Kan låta otroligt för vissa jag inser det. Men det har alltid varit så. Om klockradion går på i fel läge, det vill säga när de irriterande rösterna pratar om nåt oväsentligt, då vaknar jag inte. Om den går på i exakt rätt läge, just som det är en låt jag diggar, ja då vaknar jag, sakta men säkert.

Å kom inte dragande med tramset att lägga mobilen en bit bort i rummet på en byrå eller nån jävla skit. Jag har provat det oxå. Värdelöst. Varför skulle det få mig att vakna? Skiten ringer ju bara en kort stund. Nä, det enda som får mig att vakna är när älsklingen ringer o väcker mig. Det gjorde han alltid innan. När han satt i bilen på väg till sitt jobb. Nu har han ändrat arbetstider så nu kan han inte göra det. Fan.

Du måste sluta snooza, säger älsklingen. Mmm, det fattar jag oxå, men det går inte, jag snoozar inte medvetet. Om jag åtminstone gjorde det. Helst ska jag ligga i sängen med lampan släckt kl 22 för att överhuvudtaget ha en chans o vakna på morgonen. Det är en omöjlighet! Å nu kommer vi till hur kass mamma jag är.

Eftermiddagarna. Kvällarna. De går i ett. Hämta från skolan. Åka hem. Handla. I bästa fall är vi hemma kl 17. Då ska maten fram. Lagas o fixas. Jag är trött. Mitt blodsocker är lägre än lågt (Glocalnet?). Barnens tillstånd är lika illa. Jag kämpar med middagen ackompanjerad av slagsmål, retljud, gråt och tjat. Efter att jag rastat hunden.

Till slut är maten framme o allas hysteriska tillstånd lugnas något i samma stund som maten når magen. Men bara tillräckligt mycket för att ta bort gråten. Kivet och tjatet är konstant. Nu tjatas det istället om varför är det den här maten, måste jag äta upp, måste jag göra läxan efter maten, får jag spela, får jag inte spela - du är världens dummaste mamma... Det tar aldrig slut.

Nästa projekt, bordet ska dukas av o nu ska läxorna göras. Enkel match med dottern. Men sonen. Om läxan normalt tar en kvart så ägnas den en sisådär en timme. En kvart till att dividera om hur onödigt det är med läxa. Tio minuter om hur dum fröken är. Resten av tiden varvas med diskussionsavbrott och vansinnesutbrott.

Sen ska dottern göra läxan. Då ska sonen störa. Av nån märklig anledning lyckas hon koncentrera sig på sina uppgifter ändå. Men nånstans här brister mitt tålamod. I bästa fall lyckas jag behålla lugnet o i sämsta fall skriker jag åt honom att sluta. Men när nu allt detta är klart o det är dax att sova för barnen. Ja, då är min energi helt jävla slut. Klockan är nånstans mellan åtta o nio. Vad behöver man göra då? Jo,vika tvätt, hänga tvätt, plocka i o ur diskmaskinen, plocka i ordnig i allmänhet.

Sen ska hundfan rastas igen. Plötsligt är klockan kvart över tio o jag är ännu mer slut. Sen tar det väl en kvart eller nåt i badrummet med linser o annat man måste göra. Nu vill jag lägga mig o läsa min bok. Jag gör det oxå, i två minuter ungefär, sen somnar jag o boken faller i golvet.