Godmorgon!

Idag är det bra. Igår var det skit. Kanske är det den ömmande halsen, eller, kanske, bara det faktum att jag har lite för mycket runt mig hela tiden.

Jag stod i min överfulla tvättstuga (jag överdriver inte, det är kläder presis överallt). Jag försökte sortera. Samtidigt ropade mina små änglar på mig om ditten o datten från sovrummen.

Så långt var det väl egentligen ingen fara. Men jag tror att jag var lätt stressad över sistuationen redan. Båda barnen hemma (missförstå mig rätt nu, jag vill verkligen ha dem hemma men det är ändå en stor omställning första dagen). Båda hundarna. Det är nog här det största problemet ligger. Det går inte att ha båda hemma. Eller går o går allt går ju men det bränner lite energi. Helt klart.

Den lilla valpen blir lika uppskruvad som en unge på barnkalas när barnen är hemma. Det är paaarty! Verkar hon tycka. Hon far runt fram o tillbaka, hämtar deras leksaker, de skriker av förtjusnig hon uppfattar det, känner sig avgudad o busar lite till.

Av all stress o busighet måste hon kissa lite mer än vanligt, å vad tusan, verkar hon tänka, huset är ju så stort, jag kissar här under trappan, det gör väl inget? Att hon tycks vara rumsren annars har ingen betydelse.

Så, från den stunden mina underbara sötisar kliver in genom dörren springer jag mest runt o passar upp på dem, jagar hund, rastar hundar, lagar mat, dukar undan o plockar runt både mina o deras saker.

I alla fall. Jag står i tvättstugan, sorterar, svarar på frågor o försöker hålla koll på valpen så att hon inte ser ut att behöva sätta sig o kissa (hon är nyrastad så jag borde hinna vika all tvätt i alla fall).

Självklart hinner jag inte det. I ögonvrån ser jag hur hon försvinner under trappan. Å fastän jag aldrig annars gör något annat åt saken än lugnt tar ut henne, så tänker jag: "Nä nu jäklar, det var då tusan". Jag vet att hon är tung men jag tänker ändå att jag ska fånga upp henne o bära ut henne.

Jag tar några riktigt snabba kliv fram, jag har fortfarande mina sneakers på mig för de har jag inte hunnit ta av, när jag är nästan framme förlorar jag fotfästet totalt o far upp i luften innan jag landar på ryggen o rumpan. Jag avslutar min resa med en kyss i väggen.

Först blev jag bara förvånad. Va fan. Hann jag tänka. Sen kände jag, hon hade redan hunnit skvätta lite på vägen.

Nu mår jag bra. Nu har det lagt sig. Men igår, då var jag väldigt trött. Skulle rent av säga att jag var uppgiven.