Vi slog våra kloka huvuden ihop igår, jag o pojkvännen. Bilen har låtit oroväckande mycket sista tiden. Ett slags knackande ljud. Först mest när man svänger vänster o rullar. Sen mest hela tiden. Högre o mer raspigt.
Igår eskalerade det rejält o bilen lät mer som en skördetröska än en hyfsat ny bil. Vi ringde en kompis pappa som är bilmekaniker. Vi skulle svänga förbi där så att han kunde lyssna på den. När vi körde förbi hade han fortfarande inte kommit hem.
Jag blev jättetrött. Sådär trött som jag blir av bekymmer. Akut sovtrött. Tänkte att, nej, nu rasar bilen ihop. Eller, plötsligt kommer det bara inte att gå att svänga, jag kommer köra av vägen.
På väg hem sa jag till pojkvännen; "Gud va jag önskar att man var haj på bilar. Tänk vad skönt om jag bara kunde kika lite under bilen o så visste jag åtminstone vad problemet var även om jag inte kan fixa det själv".
Inspirerad av min önskan dök pojkvännen ner på backen när vi parkerat bilen för att titta under. Han kröp omkring o tittade o ryckte i det mesta.
Inte för att vara taskig, men det var ett infall som var lika meningslöst som om jag hade gjort det. Vi är lika novisa både han o jag. Jag var på väg upp mot lägenheten när det plötsligt slog mig. Bultarna! Det måste vara bultarna! Jag gick fram o kände på dem o mycket riktigt, de satt knappt fast längre på vänster framhjul.
Pojkvännen kröp fram och drog åt bultarna. Så nu har vi lagat bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar