Följande lilla berättelse utspelade sig förra sommaren. Alla parter är nöjda och överens och grannsämjan är fortfarande god. Dock har trädgårdstipsen upphört. Men vi pratar om andra saker.
Grannen haffade mig på morgonen mitt i löpsteget o undrade om jag vattnat mina rosor.
Jag tänkte, nä nu jävlar, det var då ett evig tjatande, jag får ju för fan inte vattna. Så det svarade jag;
-Näe, det är ju bevattningsförbud.
-Jo, men du får ju ta hinkar o vattna så mycket du vill.
-Från sjön? frågade jag förvånat.
-Nej, ditt eget vatten, det är bara från slangen du inte får ta.
Jag tror jag tittade på henne som om hon var dum i huvudet. Får jag springa o bära mig trött med hinkar men inte vattna med min slang? (Sa jag förstås inte men det var säkert inte svårt o se att jag tänkte det). Dessutom stod hon med sin vattenslang i högsta hugg. Från sin egen, grävda brunn naturligtvis.
-Har de några planer på att bygga ut brunnen? frågade jag istället.
-Nej, svarade hon bestämt, absolut inte, det handlar snarare om att vi får tänka på hur vi använder vattnet.
Jag bryr mig inte ett skvatt om rosorna. Hade förmodligen inte vattnat de även om jag fick. Jag är rent tacksam över att jag inte behöver ha dåligt samvete för att min gräsmatta dött. Undra om de menar att man ska vattna den med hinkar oxå?
På kvällen när barnen lagt sig o det blivit lite svalare ute satte jag igång "operation-rosor-bort" (jag är rädd att det kommer göra mig ganska impopulär här). Så jag stod där framåt niohalvtio nå't o klippte ner rosorna totalt. Rosmarodör var bara förnamnet. Jag var skoningslös.
Å då kom grannen hem. Hon har nämligen inte varit hemma idag.
Å rosorna hade jag dragit ut på hennes infart så hon kom inte ens fram med bilen.
-Tar du bort rosorna helt?
-Jajjamän, de är rysligt vildvuxna, jag tror inte nån skött de på flera år faktiskt (Kajsa kavat kan slänga sig i väggen, mitt tonfall var milt sagt rebelliskt).
-Jaha, sa grannen (nu ännu ängsligare) ja så är det kanske.
-Ja, o jag ska ha ny ytterbelysning så då måste de ändå bort, o sen ska jag måla om huset, ja inte i år men nästa.
-Mm, ja, jag tänkte på det, vi måste nog prata om det där med brunnen i styrelsen, det är ju så få som kommer på årsmötena, men det är ju bra om fler tycker till.
Sedan betraktade hon mitt frenetiska rosprojekt under en stunds tystnad innan hon tog till orda igen.
-Ska du måla om huset, vad vill du ha för färg då?
-Lila, med röda knutar.
Sen ramlade jag ihop över skottkärran av skratt å slutade inte skratta förrän jag kommit in i mitt hus.
Nä skojar bara. Det sa jag inte, men jag ville säga det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar