Upp och ner

I fredags var jag på en sanslöst kul julfest med jobbet. Vi firade 60 år och hade trevligt med alla goa kollegor till god mat och dans. Hemma fixade Johannes och ungarna Taco som de käkade. Sen bänkade de sig till Idol följt av Sean Banan och lagom till det var slut var jag hemma igen. Perfekt upplägg.

Sen svischade helgen förbi i rasande fart. Som alltid. Men skön var den. En aning mörk förstås, det blev inte ljust på dagarna, men det blir det ju inte någon dag numera. Jo i förra veckan när det var kallt, då var det till och med sol några dagar. Wille och jag sprang en runda i skogen och på lördagskvällen tittade vi på Robinson.

Plötsligt var den alltid lika vidriga söndagen här. Hemsk dag dels för att helgen är slut och vi ska säga hejdå och dels för att i princip hela dagen går till att åka. Det hjälper inte att vi varit tillsammans sedan i tisdags det är lika vidrigt ändå. Det spelar ingen roll om vi varit tillsammans i evigheter, jag vill ändå inte lämna dem.

Hur det rimmar med det upplägg vi har nu? Det gör det inte. Det funkar inte alls. Jag lever som en manodepressiv. Upp som en sol när barnen är här och nere och deppar när de åker. Vidrigt. Jag rekommenderar det inte till någon.