Om ni bara visste vad jag tycker det är kul med sopsortering. Tro nu inte att jag är ironisk - för det är jag inte!
Dels så pågår mitt eget lilla sopsorteringsprojekt hemma. Jag sorterar allt. Trots att vi inte har kärl för det. Först började jag göra det för att prova. Efter några dagar märkte jag att det blev betydligt färre sopor i påsen under diskbänken. Nästa upptäckt var att vårt kärl knappt var halvfullt när det var dags för tömning.
Sen kommer nästa intressanta fråga. Hur får man andra människor att börja sortera sina sopor? Hur kommer det sig att jag inte velat bidra förut? Varför har jag tyckt att det inte spelar någon roll hur jag gör?
Ett svar är att jag det senaste året börjat intressera mig mer för miljön i allmänhet (åldersfråga?). När vi skulle köpa bil i somras kändes det oerhört viktigt att satsa på ett miljövänligt alternativ. Och det känns bra att jag cyklar till jobbet.
När det gäller mat har jag också börjat tänka till. Jag hörde att om man byter ut en enda kötträtt i veckan till viltkött istället skulle det innebära en enorm besparing (jag har glömt vad de jämförde med, jag ska ta reda på det).
Alltså har jag successivt blivit mer mottaglig. Ju mer jag tänker på det desto mer intresserad blir jag. Jag har börjat tänka på konsumtionen. Alltså steget innan saker och ting blivit sopor. Jag tänker mer på återanvändning. Jag tänker sopor dygnet runt just nu.
På nyheterna nu på morgonen pratade de om matavfall i Stockholm, en herre menade att människor vill sopsortera, att de bara behöver en puff och mer information. Fatta vilken utmaning för mig! Nu ska jag fundera på hur jag ska informera och kommunicera rätt så att hushållen i vår kommun vill sortera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar