Så jävla bra

Nu har jag koordinerat klart för den här veckan. Till slut löste sig allt. Det gör ju alltid det.

Det är dags för konferens och för ett ögonblick undrade jag varför inte hela företaget rättar sig efter mig och planerar efter mina barnveckor. Som grädde på moset ska jag dessutom vara chaufför. Något som förpliktigar.

Det ställer krav på att bilen är i rekordeligt skick. Alltså krävs biltvätt. Både invändigt och utvändigt. Dessutom innebär det att jag måste åka lite tidigare på morgonen för att hämta upp alla på olika ställen.

Fråga mig inte hur det gick till men bilen är ren och fin. Jag är lugn (!) och ser fram emot lite kickoffande. Jag har till och med inhandlat lite smaskig dricka (och packat ner egna vinglas hur tantigt det än är).

Hur gick det till? Just nu undrar jag hur jag gjort. Det är bara onsdag men jag har hunnit springa, jag har tvättat och städat bilen, jag har städat hela huset, badat hunden och tvättat några maskiner tvätt.

Jag vill ha tillbaka mitt P3 - utan Denise Merdol

Men för tusan P3, skärp er! Vem är denna hemska människa, Denise Merdol!?

Det går ju inte att lyssna på eländet. Vilket skåp. I början garvade jag o några kollegor åt henne. Men nu är det inte roligt längre. Snälla P3 gör inte så här mot mig. Ni är ju favoritkanalen nummer 1, tvinga mig inte att bojkotta er.

Vi har försökt o ge henne en chans men hon förstör hela dagen med sitt meningslösa, stammande pladder.

Tisdagsbekymmer

Ny vardagsmorgon och jag hinner knappt hem förrän jag är helt slut av vardagsbestyren. Jag är en jävla vekling. Eller så är det väldigt jobbigt att klara av vardagssaker själv. Jag vet inte när tålamodet tar slut. Eller varför. Men plötsligt är det bara borta.

Det kan ha varit när hunden låg o tuggade på mina glasögon medan jag stod i duschen. Eller så kan det ha varit min sons konstanta tjat. Eller så var det när dottern låste in sig i badrummet i typ en kvart.

Fram till halvåtta var jag nog ändå ganska nöjd. För när jag var ute med hunden var jag riktigt glad över att det fanns en antydan till dagsljus. Men jag tror det vänder precis när vi ska ta oss ut ur huset och in i bilen.

Det är som om vi ska ta oss igenom en tratt. Ingen o alla ska ut genom dörren samtidigt, dottern kommer på att hon är törstig, hon har inte kammat sig och sonen står o skäller för att jag putsar skorna.

Kärlek

Så där ja, då var en ny löparrunda avklarad. Känns alltid bra när jag lyckas pricka in det redan veckans första dag.

Jag är återförenad med mina små änglar. Å vad jag saknar dem när vi inte är tillsammans. När jag lämnar dem vet jag att jag måste. Då är det deras pappas tur. Har inget o välja på liksom. Men sen, när det är dags att få dem igen. Då är det som om bröstet ska explodera av längtan.

Nu ligger de i sina sängar o sussar. De andas alldeles lugnt. Och jag kan inte få nog av att höra deras andetag. Mina små älskade gullungar.

Söndag förmiddag

Jag fortsätter pausen, har helt tappat intresset för rapporten.

Här skiner solen från en klarblå himmel och jag tänker ge mig ut på en löparrunda när jag druckit upp kaffet.

Lördagsgodis

Jag pausar lite i min rapportering av festen (som jag för övrigt börjar tröttna på).

Det snackas om storm i Småland men här är det underbart väder. Har varit en hel del sol på förmiddagen. Klockan nio undrade en av mina morgonpigga vänner om vi skulle powerwalka.

Sagt o gjort vi gick en härlig promenad i rask takt och avslutade med en god lunch på favoritstället. Nu dricker jag kaffe och ska ge mig ut på en löparrunda.

Ikväll är jag sugen på en riktigt god middag. Och jag tänker inte laga den själv.

Mot festen

Vi ska ta taxi, men pojkvännen envisas med att det går snabbare att ta bilen och sen ställa den där. Jag tycker det är en dålig idé och säger att vi förmodligen bara får åka runt o leta parkering. Men jag låter honom bestämma. Det kan komma till gagn en annan gång. Sagt och gjort. Vi svänger in och parkerar med detsamma.

Hoppar ur bilen. Det blåser full storm så jag frågar pojkvännen om han vet vart vi ska för jag vill liksom inte springa runt i ovädret. Jadå säger han, medan han kutar runt fram och tillbaka mellan portarna samtidigt som han pratar i mobilen med polaren och fräser, vaddå 10, skojar du med mig här finns väl för fan inget nummer 10?!

Här någonstans tar jag mitt första steg tillbaka och börjar iaktta. Det är inte bra när jag gör det, men nu är det så. Vi är på helt fel plats. Efter en stunds diskuterande i telefonen vet vi på ett ungefär vart vi ska. Väl där får vi cirkla runt, runt, runt. Inte en parkering ledig så långt ögat når. Till slut hittar vi en. Vi får gå en bit. Det blåser nästintill storm. Vi genar över en grässlänt. Det är lerigt, halt, kallt och brant. Men vi tar oss upp för slänten. Vi hittar, efter en stunds irrande tillsammans med några andra förvirrade gäster, fram till lokalen.

Hemma

Vid femtiden kommer vi hem. Det ska duschas, sminkas och hund ska rastas. Och vi ska klä ut oss. Vi lyckas ganska bra. Vi får till och med fram lite pasta och köttbullar till mig. Fast hundskrället varken kissar eller bajsar på promenaden. Jag bestämmer mig för att inte låta det stå i vägen. Då får hon helt enkelt hålla sig tills vi kommer hem.

På donken

Med den bakgrunden har vi inte ens tänkt tanken att prova det denna dag. För jag måste få titta på den där stora tavlan de har och välja mat i lugn och ro. Så vi står där och tittar. Efter en stund är vi överens om att något som heter Gourmet nog ska passa mig. Så blir det vår tur och pojkvännen beställer. Jag står bredvid.

Plötsligt säger personen vi beställer av ”Ville du något? Va, sa jag? Ville du något, frågar hon igen. Eh, näe. Jaha, jag trodde du väntade på något, sa hon. Öh. Jag kan ju inte precis klandra henne. Jag är verkligen helt lost inne på donken. Fullständigt malplacé.

Men eftersom jag tagit något på menyn får vi maten med det samma. Och det är så äckligt. Jag kan verkligen inte äta skiten. Det är helt omöjligt. Så jag kastar min mat och vi är på väg igen. Jag inser att det inte är lönt att jag provar fler gånger nu. Jag är fortfarande på gott humör för vi är på väg till en fest och där ska jag få god mat så det är inte så noga vad jag äter nu.

Beställning från bilen

Det ska tydligen gå snabbt när man beställer. Man ska liksom ha bestämt sig redan innan man kommer fram till den där micken. Och har man inte det så blir det väldigt jobbigt. För att inte tala om hur jobbigt det blir om man dessutom ger sig på en lite specialbeställning.

Om man är typ 160 cm lång så är faktiskt alla saker som ska skötas från bilen ganska jobbiga. Om man till exempel kör fram till biljettautomaten i ett parkeringshus så förväntas man veva ner rutan och sträcka ut armen för att lite coolt stoppa in biljetten.

Jag får snarare lägga ur växeln, dra i handbromsen och halvt klättra ur bilen genom rutan alternativt helt sonika kliva ur bilen och gå fram till apparaten.

Så när jag sitter där i bilen och ska prata in i en mick och höra vad personen säger är jag i princip tvungen att gå ur bilen (redan där spricker hela idén med drive-trough eller vad fan det heter). Men sen kommer problematiken med min simultankapacitet. Med radion på och människor inne i bilen som pratar och ger sina beställningar samtidigt som jag ska höra vad personen i apparaten säger är det uppenbart att det inte kommer gå så bra.

Jag skulle kunna ägna sidor åt att beskriva det här. Och det var inte det som detta skulle handla om så jag stannar här. Men jag kan bara summera det hela med att jag ännu inte varit med om att försöka detta utan att personen som tar emot maten skrattat hysteriskt och barnen velat sjunka genom golvet över sin pinsamma mamma.