En jäkla tur det. Gjorde jag istället när jag kom hem. Hade jag läst allt jag hittade då hade jag aldrig kommit iväg.
Så jag åkte dit lyckligt ovetande om vad som väntade. Mitt stora bekymmer var istället att jag inte fick äta på morgonen innan jag åkte och en liten stress om att hinna/klara rasta alla hundar innan jag åkte.
Jag hade verkligen inte en susning och kan inte ens minnas att jag var nervös i väntrummet. Jag var där i mycket god tid och satt i lugn och ro och läste skvallertidningar.
Så blev det då min tur. En rar men allvarlig sköterska frågade hur jag mådde. Bra, svarade jag, men lite nervös, mest för att det kändes som att man skulle säga så.
-Det förstår jag, sa sköterskan, och fortsatte med lugn och låg röst, det är verkligen ingen trevlig undersökning det är väldigt obehagligt, det går fort men roligt är det inte.
Därefter gick hon noga igenom vad som skulle hända, hur det gick till och vad jag skulle göra hela tiden oavsett hur det kändes - andas lugnt och inte svälja, bara en gång när slangen skulle förbi struphuvudet tror jag det var.
Under tiden hon pratade visade hon slangen. Den lilla detaljen ja. En slang som jag föreställt mig var som ett minisugrör var istället allt annat än mini.
Nu började jag få flyktkänslor. Tänkte att jag skulle tacka för mig och strunta i alltihop. Men jag var kvar, lyssnade på allt om bedövning, sprutor och slem.
Så kom läkaren, lika lugn och pedagogisk han. Undrade om jag ville få en lugnande spruta (!). Ehh, behövs det? Ja kanske lika bra det farbror doktorn?
Men nej, det sitter i ganska länge efteråt, sa han så han undrade om det kanske räckte med munbedövningen. Vågade jag? Den smakar inte gott, varnade han, precis innan han sprayade bedövningen i munnen.
Och det gjorde det inte. Det smakade apa. Milt uttryckt. Medlet verkade med det samma och jag fick lägga mig ner på sidan. I munnen fick jag en skena att bita runt som slangen skulle gå igenom och om halsen hängde en haklapp. Tungan kändes som en stor boll.
Samtidigt som halsen kändes tjockare och tjockare som när man är riktigt förkyld kändes det som att det inte gick att svälja men det gjorde det. Så satte det igång. Kräkreflexerna kom med det samma och saliven slutade inte rinna. Jag blundade och andades det bästa jag kunde. Deras stöttande "Du är så duktig Martina, det går jättebra" var ovärderliga i stunden.
Efteråt kände jag mig både stolt efter deras beröm och ömklig som plågats så. Stackars, stackars lilla mig. Senare under dagen fick jag ett fint digitalt kort från mina underbara kollegor som tänkte på mig. Jag blev så himla glad, precis vad jag behövde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar