Igår var jag och barnen och hunden ute och gick i skogen tillsammans med en god vän och hennes hund. Hundarna sprang omkring som de gör i full fart. Efter ett tag fick de vittring på rådjur och kort därefter drog de iväg.
Jag hade just sagt att min hund nog gärna drar iväg om det dyker upp vilt. Vi pratade om hur irriterande det är när de totalt blockerar sig o varken hör eller ser hur man än viftar och vevar för att stoppa dem.
Min lilla dam drog iväg med sin brorsa i släptåg, han gav dock upp nästan på en gång och sprang tillbaka till oss. Lagom till han kom fram till oss började min son springa åt det hållet de sprungit. Rakt ut i skogen med flaxande armar.
Jag ropade åt honom att stanna men han lyssnade förstås inte "jag ska bara!" ropade han medan han fortsatte springa varpå den andra hunden förstås sprang efter och på nytt kom o tänka på sin jakt.
Å det är nu det pinsamma kommer. Då svor jag åt mitt barn. Först åt min hund som inte gett upp sitt spår. Sen åt sonen som inte lyssnar. Och jag skäms än. Så jäkla dåligt. Jag vet inte själv varifrån det kom. Hur låter det? Usch och fy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar