Blodsmak efter 11 minuter. Lock för öronen efter ytterligare tio. Men det var jag jävligt inställd på. Ska jag springa med gasellen så blir det tufft om han så lunkar runt. Så det var liksom meningen. Men fan, jag har aldrig upplevt den slingan så jäkla backig som ikväll.
-Hur går det, undrade han oroligt efter nån kilometer.
-Bra, väste jag, bra, spring på bara, spring.
-Ska jag sakta in, eller vill du att jag ska springa framför?
-Nej, spring, flämtade jag, spring på.
Starka ben, starka ben, du har starka, pigga ben malde jag på för mig själv. Som ett mantra. Starka ben, 1,2,3,4,5,6,7,8,1,2,3,4,5,6,7,8... ekande i huvudet.
6,2 kilometer på 32 minuter. På det stannade Mel och bajsade en gång och kissade en gång. Jag lovar, det tempot håller jag inte när jag är ute och lunkar på mina små trivselrundor. Men nu ska jag springa med den där långbente mannen minst en gång i veckan.
2 kommentarer:
Där fick du känna på det lite du!Du som springer baklänges och tjattrar när du springermed oss i Simonstorp.Hi hi!
Ja, verkligen. Tuffa tider nu. Säger som Anki på Let´s Dance, känns att man är tant. ;)
Skicka en kommentar