Äntligen helg!

Oj, oj, oj, vilka stressiga dagar jag haft. Har varit glad om jag hunnit gå på toa på jobbet. Minst sagt fullbokad.

Men nu är det äntligen fredag och eftermiddagen avslutades med ett möte som jag är rätt säker på leder till affär.

Jag har redan inhandlat min choklad som jag stod i dörren o smaskade på när jag hämtade upp sonen hos en kompis. Jag var till och med villig o dela med mig av chokladen, bara jag fick börja min fredagsmysarstund.

I flera dagar har jag velat skriva av mig min ilska om det uppmärksammade våldtäktsmålet med de så kallade Stureplansprofilerna. Fan vad jag hatar vårt rättssystem ibland. Helvete. Men min omedelbara ilska har strandat i nån slags uppgivenhet.

Mitt arga inlägg har tappat stuns o kvar är mest bara en suck. En suck över att det i såna här fall diskuteras utifall tjejen var klädd si eller så. Om hon gillar den eller den typen av sexuella övningar.

Varför ifrågasätts tjejens tidigare sexliv med pojkvänner? Frågar de nånsin över killens sexliv, om han visat tidigare tendenser att vara våldsam?

Experter uttalar sig och säger att en nedlagd utredning inte på något vis betyder att brottet inte begåtts. Bara att det inte går att bevisa. Ord står mot ord.

Nu släpper jag det. Nu ska jag njuta av att det är helg. Jag känner mig nöjd över att gräset är klippt o att jag på egen hand lagade gräsklipparen igår. Idag, för en liten stund sedan, snickrade jag i ordning en mycket provisorisk hundgård. Det är jag oxå nöjd över.

Ungar! Nu ska vi fira helg, på med mysbrallorna för nu ska vi käka chips o zappa framför tvn.

Smått & gott

De båda så kallade Stureplansprofilerna är släppta. Eftersom det saknas vittne till händelsen står ord mot ord. Ruggigt. Vad som är ännu mer skrämmande är vissa av kommenatarerna till artikeln. Hur fan ska det kunna finnas vittnen till våldtäktsmål? Usch.

"Dunka-mig-gul & blå-Frida" har separerat. Och hon tycker att Schulman skriver bra.

På tal om honom så länkar han till ett inlägg av sin mamma. Sjukt roligt, men jag tror inte för ett ögonblick att det är hans mamma som skrivit det. Snarare nån av sönerna.

Ja å så är vinterkräksjukan här. Det känns ju tryggt. O inte så otippat med tanke på att även vintern är här. Det enda som talar emot det är att jag klippte gräset ikväll.

Godmorgon!

Ytterligare en kall natt. Kan tro att det är oktober istället för augusti. Sovit som en stock.

Idag ska jag klippa färidigt gräsmattan (med sonens hjälp han propsar på det). Inte mig emot. Det kommer bli en afton i trädgårdsfixandets tecken. Av nån outgrundlig anledning så gillar han det.

Sen finns det säkert några saker till som jag ska göra fast jag inte kommer ihåg det nu. Arbetsdagen har jag nog ganska bra koll på i alla fall. Tror jag.

Godnatt

Nu är det sovdax. Har klippt gräset ikväll. Stort. Alla verkar sova, det är tyst o lugnt. Jag ska oxå lägga mig nu. Krypa ner o läsa min braiga bok. Å så skönt.

Livet är härligt

Fem i tio klev jag ut från närbutiken. 20 över tio hade jag moppat klart alla golven. Kvart i elva slog jag ner ändan för första gången sen jag kom hem.

Men ikväll har jag inte ramlat. Jag har inte fått några utbrott. Jag rent av myser. Över mitt nystädade hus. Mina rena golv.

En minut?

Jag får ibland lite söta mejl som man ska skicka vidare, så det gör jag nu. Här kommer ett mejl till alla mina vänner:

Tack för att just DU har klivit in i mitt liv! Det sägs att det bara tar en minut att hitta en speciell person, en timme att uppskatta honom/henne, en dag för att lära sig att älska dem. Men det går ett helt liv utan att man glömmer dem. Sänd denna hälsning till dem du aldrig kommer att glömma. Kom även ihåg att sända hälsningen till den som sände den till dig. Detta är ett väldigt kort meddelande för att tala om för dina vänner, att du inte kommer att glömma dem. Om du inte skickar detta till någon, så betyder det att du har för bråttom för att komma ihåg dina vänner.

//Puss!

Godmorgon!

Idag är det bra. Igår var det skit. Kanske är det den ömmande halsen, eller, kanske, bara det faktum att jag har lite för mycket runt mig hela tiden.

Jag stod i min överfulla tvättstuga (jag överdriver inte, det är kläder presis överallt). Jag försökte sortera. Samtidigt ropade mina små änglar på mig om ditten o datten från sovrummen.

Så långt var det väl egentligen ingen fara. Men jag tror att jag var lätt stressad över sistuationen redan. Båda barnen hemma (missförstå mig rätt nu, jag vill verkligen ha dem hemma men det är ändå en stor omställning första dagen). Båda hundarna. Det är nog här det största problemet ligger. Det går inte att ha båda hemma. Eller går o går allt går ju men det bränner lite energi. Helt klart.

Den lilla valpen blir lika uppskruvad som en unge på barnkalas när barnen är hemma. Det är paaarty! Verkar hon tycka. Hon far runt fram o tillbaka, hämtar deras leksaker, de skriker av förtjusnig hon uppfattar det, känner sig avgudad o busar lite till.

Av all stress o busighet måste hon kissa lite mer än vanligt, å vad tusan, verkar hon tänka, huset är ju så stort, jag kissar här under trappan, det gör väl inget? Att hon tycks vara rumsren annars har ingen betydelse.

Så, från den stunden mina underbara sötisar kliver in genom dörren springer jag mest runt o passar upp på dem, jagar hund, rastar hundar, lagar mat, dukar undan o plockar runt både mina o deras saker.

I alla fall. Jag står i tvättstugan, sorterar, svarar på frågor o försöker hålla koll på valpen så att hon inte ser ut att behöva sätta sig o kissa (hon är nyrastad så jag borde hinna vika all tvätt i alla fall).

Självklart hinner jag inte det. I ögonvrån ser jag hur hon försvinner under trappan. Å fastän jag aldrig annars gör något annat åt saken än lugnt tar ut henne, så tänker jag: "Nä nu jäklar, det var då tusan". Jag vet att hon är tung men jag tänker ändå att jag ska fånga upp henne o bära ut henne.

Jag tar några riktigt snabba kliv fram, jag har fortfarande mina sneakers på mig för de har jag inte hunnit ta av, när jag är nästan framme förlorar jag fotfästet totalt o far upp i luften innan jag landar på ryggen o rumpan. Jag avslutar min resa med en kyss i väggen.

Först blev jag bara förvånad. Va fan. Hann jag tänka. Sen kände jag, hon hade redan hunnit skvätta lite på vägen.

Nu mår jag bra. Nu har det lagt sig. Men igår, då var jag väldigt trött. Skulle rent av säga att jag var uppgiven.

Chefens prylar

Vår chef har många saker på o runt sitt skrivbord. Ibland får han ett ryck, börjar plocka med sina saker o placera dem på nya platser. Det brukar sluta med att han vandrar runt i kontorslandskapet med flackande blick. Slutligen placerar han dem på vårt skrivbord samtidigt som han säger, "Här den här kan du få".

Han vet det inte än, men vi samlar grejjerna i en hylla. Som en liten utställning.

Det finns hopp

Igår muttrade o morrade jag över alla dessa brudar på stan med hundar som några jävla accessoarer. Jag blir så vansinnigt irriterad. De ser likadana ut allihop. Stora insektsglasögon, långt blont hår, megakorta shorts eller minikjol, top och så förstås, pricken över i, en liten jävla golvmopp.

Två av sorten stod framför mig i kön inne på ett lunchställe. Jag tittade på de små hundarna. De var feta. Stackars små kräk, tänkte jag, får bara gå o fika hela dagarna o äta godsaker. Jag lämnade kön. Fick bara nog.

Men idag på morgonrundan med min storväxta bruksvovve, mötte jag en joggande tjej. Hon var inte blond nånstans och med sig på sin runda hade hon en liten Paris Hiltonliknande vovve. Jag var stum av beundran.

På gång

Först var jag mest arg. Arg för att det inte gick så perfekt som jag ville. Mina krav på mig själv är sjukt höga. Jag retade mig på både det ena o det andra. Kände mig stel o framför allt sjukt nervös. Med golf-prons vakande ögon på mig gjorde jag de mest konstiga sakerna. Jag kände mig sämst i världen. Helt fel. Jag svor.

Men nu med lite distans, sitter jag mest o myser. Som små förnöjdhetspuffar. Det liksom småpyser. Det gick ju trots allt ganska bra. Nu är det gjort, uppspelet är avklarat och jag är glad. Jag är bäst igen.