Trots att inget i världen väcker en i normala fall behöver barnen bara knysta för att man ska sätta sig käpprätt upp i sängen och i rask följd stapplande följa ljudet. Det sitter i ryggmärgen.
Inatt vaknade jag av ett pip från Tilde, mamma sa hon försiktigt, halvvägs ner för trappan innan hon spydde rakt ut i hallen. På två sekunder stod jag där sömndrucket och tröstade och torkade.
Så konstigt hur det funkar. Jag mindes glasklart tiden när de var små och jag vaknade precis innan de grät av sin dröm. Eller ännu tidigare, när de var små bebisar och smackande började röra sig för att bli ammade.
Nu har de som sagt påsklov och är sjuka båda två. Stackars pluttar. Men jag är glad att de är med mig och att vi är lediga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar