Vilken tur

Vid halvfemtiden satt jag i bilen på väg hem och just som jag svängt in i vårt område såg jag en liten hund som kom springande lös på vägen. Jag stannade bilen och försökte locka till mig den lille killen, för det hann jag se att det var. Men han var inte det minsta intresserad av mig.

Han fortsatte bara framåt i full fart. Han sprang förbi en granne som jag försökte få till att fånga in honom men det gick inte det heller. Till slut fick jag ge upp och gå in. Kände mig lite orolig över det lilla livet för det började snöa och var kallt.

Runt sju bytte jag om och gav mig ut på en lång löparrunda. När jag hade sprungit ett tag såg jag en liten lös hund igen. Jag satte full fart mot honom och tänkte att nu ska jag minsann fånga in honom, räknade med att Mel skulle intressera honom.

Och det lyckades. Jag knöt fast honom i änden av Mels koppel och sen bar det iväg hemåt. Det var en bra bit kvar hem så det kändes lite taskigt att han skulle tvingas gå hela vägen men jag tröstade mig med att det var bra för honom att vara i rörelse.

Med jämna mellanrum fick vi stanna och göra rent hans tassar, eftersom han var en cockerkille så fastnade snö och skräp i pälsen mellan tassarna på honom. Under tiden ringde jag polisen och anmälde att jag hittat en bortsprungen hund.

- Å vad bra, sa polisen. Har du fångat in honom? Kunde du det? Det är många som har ringt idag och rapporterat om den hunden, det var skönt att höra att han är i trygga händer, vi hör av oss så snart vi kan hämta honom, eller han kanske kan stanna en stund hos er?

- Mmm, ja jo, han kan ju vara här, men det bästa vore ju om ni kan hämta honom. Men annars kan han ju stanna här (jag svor tyst över mitt velande och vilja att hela tiden vara till lags).

- Jag ska se om jag kan få tag på någon bil som är ledig, vi ringer.

Den lille mannen gjorde sig snabbt hemmastadd och när jag försökte torka hans trassliga, blöta päls la han sig nöjd på rygg och mös. Mel som till en början tyckte det kul med en främling var inte längre lika road, hon tyckte att han fick lite väl mycket uppmärksamhet.

Efter att han legat och snarkat en stund ställde jag fram lite mat till honom och han glufsade glatt i sig. Sen ville han gå ut, gick fram till dörren och krafsade på den. Så då tog vi en kvällspromenad. Han pinnade på glatt och viftade på svansen hela rundan.

Nu var det dags att gå och lägga sig för kvällen men polisen hade inte hört av sig. Jag ringde på nytt för att höra om någon ringt in och saknat sin lille hund men näe, ingen hade hört av sig. Polismannen lovade att de skulle hämta honom.

En ny polis ringde och meddelade att han inte visste när de skulle kunna komma och hämta honom. Eftersom jag inte hade nån lust att bli väckt mitt i natten av poliser kom vi överens om att de skulle komma på morgonen istället.

Jag satte mig och började googla på bortsprungna hundar men hittade inget. La själv upp en annons om att jag hittat en hund. Tyckte det var lite konstigt, han såg ändå välskött ut den lille. Vi kallade honom Kalle, för det verkade han lyssna på när vi på skoj testade lite olika namn.

Till slut gick jag och la mig. Då ringde telefonen. Det var polisen, en person hade ringt in och saknade sin cockerkille. Jag fick hennes nummer och visst var det hans matte. Valle hette han så det var ju inte så konstigt att han verkade lystra till Kalle.

Det visade sig att de egentligen bodde 20 mil härifrån men just nu var på besök några gator bort i vårt område. Han blev överlycklig när han fick syn på sin matte och hoppade glatt in i bilen och satte sig i baksätet. Även matten var förvånad över att jag fångat in honom men när hon fick höra att jag hade en schäfer förstod hon för det var han tydligen van vid.

Han hade visst varit besvärlig mot sin förre ägare och gjort utfall mot allt som gick att göra och det var också anledningen till att han inte var speciellt social utan hellre undvek främlingar.

Jag kunde inte låta bli att fundera över det märkliga sammanhanget att jag funnit honom igen. Och att jag överhuvudtaget gav mig ut på en löprunda eftersom jag hade varit ute och promenerat två timmar tidigare. Och att jag sprang så långt bort.

Sen somnade jag nöjd och glad över att Valle hittat hem.