Otroligt besviken

Idag skulle jag åkt med Anna Lou på utställning men eftersom hon äter penicillin efter urinvägsinfektionen räknas det som doping och hon får därmed inte vara med. Fruktansvärt trist. 

Jag tror säkert jag var den allra första anmälan de fick till utställningen :). Jag har sett fram emot det så himla mycket. Hon är i kanonfin form och verkligen blommar. Men, men så är det.

Sen kan jag ju tycka att det är sjukt knasiga dopingregler. Har tittat igenom de några dagar nu i desperat förhoppning om att det inte gäller valpklasser men icke. Det är samma hårda regler rakt över. Grrr.

På kvällen igår hade jag deppat färdigt och accepterat fakta och gick istället ut och spårade. Anna Lou var grymt duktig. Noggrann med näsan djupt i backen och visste precis vad vi skulle göra när vi närmade oss spårstarten. 

Harper. Ja, henne finns det inga ord för :). Mer arbetsvillig hund får man leta efter. Jag la ett spår och som började på gräs, fortsatte på mossa, över bergsbit, ner i blåbärsris, ut på gräs och vidare ut i vägkanten på grusväg.

På vägen mötte vi ett par med hund, vi stannade lät de passera och sen fortsatte Harper helt utan problem! Ett onödigt svårt spår, jag vet, men jag tror att hon både klarar och behöver det. Och jag hade rätt. Efteråt la jag ett nytt, kort, lätt spår med fokus på slutet. 

Den stora utmaningen med Harper är att få henne sluta spåra. :)

Morgonmys

Morgonmys råder. Efter rastning, mat och en stunds bus är det dags för mys.

Igår träffade jag på en märklig, självutnämnd expert. Jag lägger alla konstiga uttalanden till handlingarna men tänker följa upp längre fram.

Konsten att säga nej

Undra hur många tusenlappar jag har lagt ut bara för att jag hoppas att jag ska kunna. Att jag tror att en månad framåt så är jag bättre. Att jag inte lär mig! Hur länge ska jag vara sjuk innan jag fattar att jag är just sjuk.

Aja, nu börjar jag i alla fall komma på det. Ska nog inte tacka ja till någonting eller planera in något mer på ett år. När jag är fullt frisk igen då är det dags att boka upp mig. Kan ni hjälpa mig komma ihåg det? Har nämligen betalat avgift till två läger i ren jäkla förhoppning. Det ena har varit men det andra är om ett tag.

Småsaker som inte innebär övernattning eller längre resa går ju förstås fint om jag får tacka nej i sista minuten vill säga. Allt hänger på dagsstatusen och den är minst sagt ojämn. I måndags till exempel hade jag en bra dag. Igår och i förrgår var jag urdålig. Idag är en bra dag.

Det är få utvalda som ser hur verkligt dålig jag är. Inget jag stoltserar med precis. Men heller inget jag vältrar mig i. De tunga stunderna byts snabbt ut av en tanke som gör mig glad. Finns alltid något bra att fokusera på. Igår när jag mötte en av de få som vet hur illa det är, sa hon att det var beundransvärt att jag kunde hålla humöret uppe så som jag gör.

Och ibland undrar jag själv hur jag är. För i den värsta stunden lyckas jag alltid se något ljus, till slut. Mina dåliga dagar kan jag knappt röra mig, jag kan inte ens lyfta ut ett mjölkpaket, duscha eller klä på mig. Jag kan inte vända mig i sängen eller ens flytta på kudden. Bra dagar kan jag det. Och nej, för hundrade gången, det handlar inte om värk, det handlar om muskelsvaghet.

Häromkvällen kunde jag fylla hundarnas matskål med vatten och hålla den med en hand en kort stund. Jag var helt förundrad! Och glad, shit nu vänder det, jag börjar bli bra igen. Nästa dag kunde jag inte ens lyfta armarna.

Självklart är det mina "ventiler" de där finaste, bästa vännerna som hjälper mig att hålla humöret uppe. Pia till exempel, vad gjorde jag utan dig och dina kloka ord? Och S, du bara finns där, tack. Ibland får jag frågan från någon runtomkring, kan vi göra något, säg till om ni behöver hjälp.

Jag har funderat mycket på det. Vad skulle det vara? Det är ju knappast så att nån kan komma hit och stå vid min säng när jag vaknar och hjälpa mig komma ur den. Eller handla åt oss, det skulle visserligen vara till lite hjälp. Men annars är faktiskt den bästa hjälpen att inte be oss om hjälp. Det kanske låter konstigt men vi har fått rycka ut och hjälpa till med både det ena och det andra sista tiden.

Banala saker som folk kan ordna med själva, men läggs på oss mitt i vår vardag där vi kämpar som små blå för att få ihop det. För att lyckas med att handla, rasta hundarna, städa, tvätta eller för den delen, när jag ska klara att röra mig överhuvudtaget. Vi som har så j-vla svårt att säga nej.

Jag övar på det, till och med här hemma, mot min käre sambo eller barnen. Men lätt är det inte. Och inte är min sambo bra på det heller, och säger han ja till något går det direkt ut över mig. Inget konstigt med det. Men i den situation vi befinner oss nu - förödande.

Så summa summarum är nog att den största hjälpen är förståelse och inte be oss om tjänster på ett tag eller i alla fall som minst respektera när vi säger nej.

Underbara vovvarna hjälper till att hålla humöret uppe.

Anna Lou gör vad hon kan för att hjälpa till, ställer stövlarna i ordning till exempel.

Snart semester, snart

Mycket regn men mellan skurarna är det i alla fall lite sol, passar ganska bra för hundarna med lite svalare väder. Men det är klart sol och värme vore inte fel. Jag hoppas på bättre väder framöver, får erkänna att jag längtar en smula till semester och ledighet, ska bli skönt o göra ingenting :).

Lillpluttan

Jahopp, igår var Anna Lous infektion tillbaka. Två dagar efter avslutad penicillinkur. Inte roligt, stackarn blir alldeles tokig och måste ut hela tiden. Efter en stunds överläggning med mig själv gav jag henne en ny tablett eftersom jag hade turen att ha några kvar.

Redan efter en timme märktes det skillnad. På morgonen idag ringde jag till veterinären, min favoritvet hade dessvärre gått på semester så jag fick prata med en i receptionen. Jag förklarade läget och hon menade att det inte var bra att hon fått tabletter för då kunde de inte göra en odling.

Det var det jag var rädd för och därför som jag övervägde med mig själv men beslutade mig för att det var bättre att genast sätta in åtgärd istället för att låta infektionen få fäste.

Hon skulle dock rådfråga en veterinär och ringa tillbaka. Veterinären bekräftade att det var bra att förlänga kuren så nytt recept skickades digitalt. Tack för det. Hoppas nu att det försvinner för gott.

Midsommarafton

Glad midsommar!

Anna Lou snart 5 månader

Idag har jag varit och skaffat mig byxorna jag skrev om. Lurade mig själv lite, plockade på mig massvis av kläder som jag sen provade. Behöll bara en tredjedel av det och kände mig plötsligt rik när jag skulle betala.

Måste säga att XXL i Kungens kurva är en butik HELT i min smak. Full av träningskläder, fritids/friluftskläder av alla tänkbara bra märken. Och som om inte det vore nog, de har hundprylar!!

Supersköna är de också

De nya skorna är toppen. Sköna och stabila. Gör mig glad att vara i smidiga, sportiga kläder. Igår växlade vi promenader med cykelturer. För Anna Lous det handlar det fortfarande om cykelvett. Jäklars vad envis hon är, just som man tror att hon gett upp så är hon där och biter tag i däcket igen.

Fel av mig

Nästa grej på inköpslistan blev ett par nya löparskor och en fleecetröja. Lite av en fröjd att köpa skor som jag inte ska springa i, skitsamma om de är perfekta eller inte, håller för två mil asfaltslöpning eller om de väger minimalt. Huvudsaken är att de är snygga och rätt färg. Mooaahhhh! Så mycket enklare :))

Nästa sak på inköpslistan

Nu är det dags för lite ny shopping. Ska bege mig iväg till nyöppnade XXL i Heron City och shoppa loss på lite hundkläder så snart jag får tid. Ligger nämligen i hårdträning med Mel och när vi tävlar tänkte jag att vi ska vara nyekiperade och fina :). 

Idag kom sektionerna till hundgården - blir så himla glad, det kommer bli toppen när vi får i ordning det. Stackars killen som lämnade av det hela på lunchen idag hade hjärtat i halsgropen efter att ha kört upp för vår branta, grusiga backe. Vad min honey säger när han ser spåren vågar jag inte ens tänka på :)

Ska bli så kul att få upp fina hundgården.