Konsten att säga nej

Undra hur många tusenlappar jag har lagt ut bara för att jag hoppas att jag ska kunna. Att jag tror att en månad framåt så är jag bättre. Att jag inte lär mig! Hur länge ska jag vara sjuk innan jag fattar att jag är just sjuk.

Aja, nu börjar jag i alla fall komma på det. Ska nog inte tacka ja till någonting eller planera in något mer på ett år. När jag är fullt frisk igen då är det dags att boka upp mig. Kan ni hjälpa mig komma ihåg det? Har nämligen betalat avgift till två läger i ren jäkla förhoppning. Det ena har varit men det andra är om ett tag.

Småsaker som inte innebär övernattning eller längre resa går ju förstås fint om jag får tacka nej i sista minuten vill säga. Allt hänger på dagsstatusen och den är minst sagt ojämn. I måndags till exempel hade jag en bra dag. Igår och i förrgår var jag urdålig. Idag är en bra dag.

Det är få utvalda som ser hur verkligt dålig jag är. Inget jag stoltserar med precis. Men heller inget jag vältrar mig i. De tunga stunderna byts snabbt ut av en tanke som gör mig glad. Finns alltid något bra att fokusera på. Igår när jag mötte en av de få som vet hur illa det är, sa hon att det var beundransvärt att jag kunde hålla humöret uppe så som jag gör.

Och ibland undrar jag själv hur jag är. För i den värsta stunden lyckas jag alltid se något ljus, till slut. Mina dåliga dagar kan jag knappt röra mig, jag kan inte ens lyfta ut ett mjölkpaket, duscha eller klä på mig. Jag kan inte vända mig i sängen eller ens flytta på kudden. Bra dagar kan jag det. Och nej, för hundrade gången, det handlar inte om värk, det handlar om muskelsvaghet.

Häromkvällen kunde jag fylla hundarnas matskål med vatten och hålla den med en hand en kort stund. Jag var helt förundrad! Och glad, shit nu vänder det, jag börjar bli bra igen. Nästa dag kunde jag inte ens lyfta armarna.

Självklart är det mina "ventiler" de där finaste, bästa vännerna som hjälper mig att hålla humöret uppe. Pia till exempel, vad gjorde jag utan dig och dina kloka ord? Och S, du bara finns där, tack. Ibland får jag frågan från någon runtomkring, kan vi göra något, säg till om ni behöver hjälp.

Jag har funderat mycket på det. Vad skulle det vara? Det är ju knappast så att nån kan komma hit och stå vid min säng när jag vaknar och hjälpa mig komma ur den. Eller handla åt oss, det skulle visserligen vara till lite hjälp. Men annars är faktiskt den bästa hjälpen att inte be oss om hjälp. Det kanske låter konstigt men vi har fått rycka ut och hjälpa till med både det ena och det andra sista tiden.

Banala saker som folk kan ordna med själva, men läggs på oss mitt i vår vardag där vi kämpar som små blå för att få ihop det. För att lyckas med att handla, rasta hundarna, städa, tvätta eller för den delen, när jag ska klara att röra mig överhuvudtaget. Vi som har så j-vla svårt att säga nej.

Jag övar på det, till och med här hemma, mot min käre sambo eller barnen. Men lätt är det inte. Och inte är min sambo bra på det heller, och säger han ja till något går det direkt ut över mig. Inget konstigt med det. Men i den situation vi befinner oss nu - förödande.

Så summa summarum är nog att den största hjälpen är förståelse och inte be oss om tjänster på ett tag eller i alla fall som minst respektera när vi säger nej.

Underbara vovvarna hjälper till att hålla humöret uppe.

Anna Lou gör vad hon kan för att hjälpa till, ställer stövlarna i ordning till exempel.