Med förnyad kraft (trots stela ben som knappt går att veckla ut på morgonen) tog jag idag en dust med mina barn. Som den curlingmamma jag är ställer jag upp på det mesta.
Alltså kör jag i mer eller mindre skyttetrafik fram och tillbaka för att skjutsa dem. På morgonen, efter skolan och på kvällen. Dessutom tar min sjusovande dotter inte ett endaste steg ur sängen på morgonen förrän jag sprungit fram och tillbaka upp och ner och tjatat i minst en halvtimme.
Men idag fick jag nog. På ett positivt sätt. Så jag sa att nu får det vara slut på skjutsandet fram och tillbaka. Imorgon får de ta bussen till skolan.
Jag vet att problemet ligger hos mig och jag vet att det är dags att ta tag i det. Till mitt försvar måste jag skylla på skilsmässan. Det ligger alltid något i botten att kompensera för. Åter igen. Mitt fel. Jag vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar