Sitter o väntar på besök från en gubbe som ska kika på mitt gästhus. Om jag (eller rättare sagt han) fixar till det lite kan jag kanske hyra ut det o så betalar det hela huset o så kan jag ha kvar det som sommarställe.
Igår kväll när vi gått o lagt oss älsklingen o jag, ropade jag till o satte handen för munnen med ögonen uppspärrade.
-Vad är det nu då? Sa älsklingen.
Jag satt fortfarande tyst o bara glodde.
-Ja men säg då, alltså du får sluta med det här. Jag blir rädd. Du glömmer ju allt nuförtiden.
-Han som skulle komma o titta på gästhuset skulle ju komma idag på morgonen. Men, det har väl inte ringt på dörren? Eller telefonen? Eller gjorde de det? Har du hört nå’t? Ååh, vad pinsamt stönade jag.
Älsklingen suckade. Men så plötsligt kom jag på, det är på söndag morgon han ska komma. Just det. Det är luuugnt.
Jag tänker inte berätta vad, men på förmiddagen igår hade jag glömt något väldigt väsentligt. Något som fick mig att deppa ihop totalt. Något jag absolut inte får glömma.
Jag skyller på mina sjukt intensiva dagar på jobbet. Om jag har det riktigt stressigt där kan jag bli lite mer disträ hemma. Å jag skyller det på att denna vecka varit proppad o att jag åkt fram o tillbaka på kort tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar