Nu har jag bestämt mig

I över ett år har jag varit på väg att tona håret mörkt. Och vartenda gång jag sitter där hos frissan så ber jag om mer slingor. Uppfuckad? Ja, något.

Jag kan tydligen inte släppa slingorna. Men nu har jag bestämt mig. I sommar ska jag vara mörk. Nu ska slingorna bort. Bort, bort.

Härligt löparväder

I förrgår sprang jag en runda på en och en halv timme i kuperade terrängspår. Det är så lyxigt att springa på ett färdigt spår ute i skogen. Och när man springer spår längre än fem kilometer möter man sällan på nån. Och det är helt underbart.

Ensamvarg? Ja ibland. Särskilt när jag ska springa. Då är det superduper att bara springa på och slippa tänka på nåt särskilt. Men Mel är ju med såklart. Fast vi springer ju inte o pratar o jag bestämmer vägen:).

Igår satt vi på stamstället o käkade o drack vin i solen efter jobbet. Ända tills solen försvann.

Jag längtar efter mina små barn. Träffar de på söndag igen och då ska vi vara tillsammans en hel vecka.

Det grämer mig lite att det inte blev nån zorbrullning

Helgen var helt underbar. Fartfylld och mysig. I lördags var det Kul-i-naturen-dagen på Djurgården. Det passade barnen som handsken att klättra omkring i naturliga hinderbanor.

Och Mel hängde på. Över stock och sten. I en ravin slingrade sig små träbroar högt och lågt som vi alla sprang omkring på.

Sonen och jag stod i kö för att rulla i Zorben, den jättestora gummibollen man blev fastspänd i. Inte helt oväntat började det droppa regn. Men vi ville inte ge oss. Till slut stod det som spön i backen och åskan mullrade bakom. Då gav vi till slut upp och fick rusa ner till bilen.

På söndagen var vi ute i en park. De är så sköna mina barn, ge dem en gräsmatta så sysselsätter de sig non-stop. Men i parken fanns flera saker att ägna sig åt, bland annat en liten nedsänkt bana där det låg rör som de kunde rulla varandra i.

Jag är mesmamman som ropar "nej, akta, se upp", när pojkvännen gungar dem högt upp i luften.

Bitter kollega

Måndag morgon och ny telefonkonferens.

Alltså, vi har en ny medarbetare, maken till bitter människa har jag inte träffat på. Han verkar fullständigt förkrossad och megamissnöjd över sin nya arbetsplats. Han tar varje tillfälle att gnälla ömsom leka chef och vifta med pekpinnar.

I dagens möte inledde han med myndig röst "Jag vill bara påminna om att vi bara har fem minuter var". Underförstått, vi andra pratar för mycket.

På senaste konferensen fick han ett frispel när jag berättade om en kund jag hade på besök som använde frasen "Skulle du gå ut i krig med den personen?" Kunden jobbade med coachning (av bland annat flera våra främsta politiker). Han var väldigt speciell och energisk.

Ingen på kontoret hade undgått besöket eftersom han hördes ända ut i korridoren när han högt och ljudligt for runt i konferensrummet medan han spände ögonen i mig och ställde retoriska frågor.

När jag berättade historien under lunchen blev kollegan fullständigt skogstokig och skrek att krig minsann inte är något att skämta om. "Bendelar och blod och annat hemskt, spottade han fram medan han växlade mellan att vifta med armarna och lägga dem i kors över bröstet.

Alla vi andra som skrattat åt berättelsen satt smått stumma och visste inte riktigt om vi skulle skratta eller gråta åt hans utspel. Samma person tog varje tillfälle att hacka på chefen under hela konferensen och försökte gång på gång ta över agendan genom små utspel som, "Nä nu tycker jag att det är dags för en kall öl".

Det var också han som blev fullast, tjatade på chefen i badtunnan, skickade olämpliga sms till kollegor mitt i natten och uteblev till frukosten.

Fredagsmys

Här har det varit full fart idag. Jag inledde min dag med ringande.

Detta jävla ringande. Fy fabian vad jag hatar det. Trots ett bokat möte kände jag mig så jädrans dränerad på energi efteråt så jag var tvungen o ringa en kollega som vet vad det handlar om.

Efter att vi fått prata av oss om hur hemskt det är (han hade också ringt) så kände jag mig lite piggare igen.

Och sen har jag ju fått hit mina barn idag. Det är energi i kubik! Mina små underbara troll. Vi har varit ute o gått i eftermiddag o de har sprungit runt som tokar.

Nu är vi mätta efter pizzan o ska sätta oss ner o se på film. Popcornen studsar i mikron, sonen ritar, dottern o J ser på tv o jag dricker vin:).

Derby på Råsunda

Jag är inte direkt överförtjust i folksamlingar. Igår var det 34 173 personer på Råsunda. Väl på plats var det väl inte så farligt men föreställ er när alla människor skulle dit.

Det var fullständigt knökafullt i tunnelbanan. Första tåget fick vi låta gå förbi. Andra tåget lyckades halva sällskapet ta sig in i (hur är fortfarande en gåta för mitt i öppningen stod en samling fullständigt skogstokiga supportrar och slängde ut alla som försökte komma på).

När sen dörrarna gick igen och gubben de slängt ut sist stod utanför såg de helt djuriska ut. Segeryran lyste i deras ögon samtidigt som de började banka i takt i taket. För mig såg det ut som en krigsdans.

Den halvan av vårt sällskap som befann sig inne i samma vagn som de dansande krigarna började ångra sitt tilltag att smita in i just den vagnen och gjorde sig så små de kunde.

Vi lyckades klämma oss in i nästa tåg. Där var stämningen betydligt mer gemytlig och vi stod tätt ihop som en enda stor, varm familj. En tjej sa hurtfriskt med ett stort gulligt leende samtidigt som hon ålade sig in "finns det hjärterum finns det stjärterum" och jag kunde inte låta bli att undra vad som hänt om hon sagt det till den skallige krigaren.

Efter en varm tur var det så dags att ta sig ut ur tunnelbanan. Det tog en väldig tid och vi gick som packade sillar i sakta mak. Upp, upp, ut mot friheten, ut mot luften.

Så snart vi kommit ut fick vi såklart nöjet att se supportrar bråka lite. Mitt framför alla poliser (jag har nog aldrig sett så många poliser på samma plats förut i mitt liv).

Men sen var vi äntligen framme vid arenan. Toppenbra platser på lagom lugnt ställe. Och till en början var det inte särskilt spännande, AIK mer eller mindre lekte bort Djurgården som inte ens verkade veta hur de skulle passa varandra.

Men en bit in i andra halvlek fick Djurgården en straff och kunde kvittera till 1-1. Efter det bjöd de på riktigt bra chanser och tog över matchen helt ända till slutet.

Inte svårare än så

Jag förstår inte alla dessa olika GI-profeter. Visst, jag har själv varit medveten om GI och ätit efter det i över femton år. Det är ett måste för mig att hålla mitt blodsocker på en jämn nivå och undvika dippar.

Men det jag inte förstår är all hets. Alla som tror att man ska minska ner på kolhydraterna eller i värsta fall utesluta dem helt. Och alla tusentals metoder som folk tar till sig i, vad det verkar, ren desperation.

Kolhydrater är hjärnans viktigaste näringskälla. Det man ska försöka göra är att äta de låååångsamma kolhydraterna i större utsträckning. Inte utesluta kolhydrater helt.

Ibland är det till och med bra att äta de snabba kolhydraterna, direkt efter träning till exempel. Å visst jag förstår tanken med fiberberikad pasta men man behöver inte ha fibrer i precis allt man äter. Och inte i varje måltid. Om man till exempel ätit mycket fibrer till frukost och äter frukt och grönsaker, då har man fått i sig de fibrer man behöver.

Då behöver man inte utesluta potatisen till middagen men man kan tillaga den på andra sätt och minska portionen. Samma sak med pastan, ju kortare tid den kokar desto lägre GI. Och åter igen, man behöver inte äta det varje dag.

GI är viktigt. Men minst lika viktigt är fettkvalitet, proteininnehåll, fiberinnehåll, antioxidanter, fytonutrienter (finns i färgglada frukter och grönsaker), vitaminer, mineraler, vätskeinnehåll, ekologi och hur man kombinerar det man äter.

Det kan verka svårt men i grund och botten handlar det om att äta en ordentlig frukost, äta mycket frukt och grönsaker, dricka mycket vatten och äta regelbundet, minst fem mål mat om dagen varav två av dem är lagade middagar.

Det är inte svårare än så.

Om det ändå verkar svårt rekommenderar jag Lifeportalen.se där finns mängder med tips och inspiration för ett hälsosamt liv!

Så här ligger det till

Idag har jag ringt (det är det absolut vedervärdigaste man kan ägna sig åt). Om man har tur och får tag på någon får man nöjet att känna sig en aning prostituerad. I bästa fall, för oftast får man inte tag i någon.

Det är en jäkligt tråkig sysselsättning. Det värsta av alltihop är att jag känner mig sjukt frustrerad av att göra ingenting. För det är så det känns när tiden går och man bara betar av namn på namn på en lista.

Jävligt oinspirerande.

Jag hade lovat mig själv att om jag lyckas boka fyra möten innan 12 så får jag unna mig själv en löprunda på lunchen. Det gick åt helvete. Så det fick bli en enkel promenad.

Sms från min dotter

"Jag fick en sckot kära i huvet i förgår."

Utvilad?

Det behövs inte mycket för att söva mig. Ett glas vin (ok, ett och ett halvt då) men sen somnade jag i soffan. Det är inte många gånger på ett år som jag somnar i soffan. Det händer i princip aldrig. Men igår gjorde jag det.

När min honey kom hem från sin innebandy flyttade jag mig bara till sängen sen sov jag vidare. Fullständigt slut. Jag hade inte ens varit ute en sista gång med Mel. Det fick J göra.

Alarmet hade jag inte ställt heller. Jag hade inte ens lagt fram mobilen. Men som tur är vaknade jag av mig själv halvsju.