Julhatare

Årets värsta helg är över. Hela månaden har jag konsekvent vägrat sätta upp några julsaker. Jag blir så jädrans anti när det blir ett måste. När människor ser ut som jag just berättat att jag gått runt naken på stan en hel dag när jag berättar att jag inte tagit fram julstjärnan.

Jag tror att jag just bestämt mig. De jular jag har mina barn då ska det pyntas och mysas. Men de andra jularna, då ska jag tamejtusan resa bort. Långt bort till ett varmt land.

Igår hörde jag talas om en man som åkte med Ålandfärjan på julafton. Låter i och för sig lite tragiskt i mina öron, jag vill nog resa lite mer glamoröst, men han var visst nöjd. Han träffade andra julhatare och de hade jättetrevligt tillsammans.

Tala ur skägget

Subtila undertexter, när folk säger en sak och menar en annan det snappar inte jag. Har jag märkt. Alltså inte ironi. Utan bara helt enkelt fraser som man förväntas haja. Till exempel "Det är bara bra tack" eller "ni kan väl titta förbi". Inte de bästa exemplen kanske.

Däremot är jag överjävlig på att uppfatta sinnestillstånd. Det som inte sägs med avsikt. Det som finns bakom. Vilket humör människan är på hur personen känner sig, sånt uppfattar jag kristallklart.

Välkommen på glögg!

Nu har vi pyntat på jobbet. I tre eftermiddagar bjuder vi våra kunder på glögg och pepparkakor när de tittar förbi och hämtar sin julgran.

Julefrid

Sista Stig Larsson boken är utläst. Grymt bra böcker. Vartenda en. Nu längtar jag till sängen, för nu ska jag ta itu med "Svinalängorna". På Bertas rekommendationer.

Det lackar mot jul. Jag har inte köpt en enda julklapp. Men jag vet vad jag ska köpa, å det är jag stolt över.

Jag tror att jag kanske ska baka lite i veckan. Å så kanske jag ska ha en gran. Men bara kanske.

Å så ska jag nog leta upp min adventsljustake.

Jorå serru

Jag tycker själv att det är ganska uppenbart att mitt förra inlägg handlar om min livliga fantasi. Om inte annat säger ju redan rubriken det.

Men en del verkar helt enkelt inte fatta min ironi. Så för att förtydliga: jag tycker inte synd om människor på tunnelbanan på riktigt. Jag skrattar åt min livliga fantasi. På riktigt. Jag skrattar åt hur jag hittar på små historier som jag nästan tror på.

Med nästan menar jag att det följer med en känsla av något. Om jag till exempel fantsierar om någons tragiska liv känner jag mig ledsen. Om jag fantiserar om att någon vunnit högsta vinsten på lotto känner jag mig glad en stund efter.

Människorna i mitt huvud finns inte i verkligeheten. De är påhittade.

Livlig fantasi

Är visst extremt trött nuförtiden. Är visserligen alltid trött men nu är det värre än nånsin. Det kompakta mörkret gör mig aldeles matt. Såg en annons om att gå i ljusterapi - det kanske vore nå't? Fast helst skulle jag vilja befinna mig i ett varmt land just nu. Tur att jag inte har svårt att drömma mig bort.

Har äntligen fått upp träningsfrekvensen igen. Igår blev det en uppiggande runda runt Kungsholmen. Löpning gör susen. Träning överhuvudtaget hjälper till att hålla humöret uppe.

Ibland när jag sitter på tunnelbanan o tittar på folk så ser jag någon som till exempel ser ledsen ut, då kan jag börja fantisera ihop hur otroligt tragiskt den personens liv är. Till slut vill jag nästan gå fram o säga att det kommer ordna sig.

Dårskapens rand

Det är en sån där arg dag idag. Riktigt arg. Blir irriterad på barnen, tycker de tjatar på mig hela tiden.

Såg fram emot en lugn o skön helg men jag är ju mest uppretad hela tiden. I normala fall är jag lugn som en filbunke efter en löparrunda. Men inte idag.

Fick en puls på 280 när jag mötte grannen i motionsspåret som ojade sig över det faktum att jag inte visste vart jag skulle flytta.

När jag satt hos systern o svågern o käkade och vi pratade om jantelagen blev jag lika upprörd igen.

-Mamma vad är det, du låter så stressad, sa sonen.

Då andades jag lite. Försökte ta det lite lugnt. Men det ligger liksom en irritation o bara pyser. Det är veckan innan. Det märks.

Mitt humör pendlar. Och för en stund sedan verkade jag nog helt galen. Jag var ute o gick med ena hunden. Direkt efter satte jag mig i bilen för jag skulle åka o hämta pizza åt barnen. Dottern har en kompis på besök som ska sova över.

När jag satt mig i bilen undrade jag varför det var så ljust i bilen. En blick i backspegeln sa mig vad det var. Jag hade pannlampan kvar på huvudet.

Sen skrattade jag. Jättemycket. Jag såg framför mig hur jag skulle komma åkandes i min bil men pannlampan på och sen klampa in på pizzerian.

Men det skulle kanske varit det bästa. Det hade ju gett rätt bild av mitt sinnestillstånd. "Håll er borta, jag kan brisera vilken sekund som helst." Typ.

Grrrr

-Nu är huset sålt.
-Jaha, det gick fort. Vart ska du bo då?
-Jag får se, jag vill gärna bygga nytt. Men till att böja med får vi kanske bo i lägenhet.
-Ja, men bygga hus tar oxå tid.

Nähä, är det sant?

Fredagsmys

Jag är omvänd. Till slut. Men det tog emot. Nu är jag överbevisad. Han är en sann underhållare. Den gode Jihde. Han kan sin sak. Jag kapitulerar.

Så kommer Sveriges svar på Tina Turner. Och jag skäms. Ända ner till tårna. Jag vrider mig generat i soffan. Hennes trutande läppar. Hennnes kohasiga knäböjningar och hennes tjut om kärlek.

Inte ens när hon börjar sjunga med sin felfria stämma kan jag se på. Jag vet helt enkelt inte vart jag ska ta vägen. Inte ens Jidhes skämt kan få mig att le igen.

Jag sitter spänd i soffan och bara lider. Min mun är som ett streck och jag börjar rastlöst plocka med saker.

Men som i ett trollslag sitter jag avslappnad i soffan och låter mig underhållas. Jag ler med hela ansiktet, sjunger med och stampar takten med ena foten. Amanda är tillbaka. Äntligen.

Det dummaste jag hört

Lyssnar på P3. En brud får välja mellan att ha vinterkräksjukan i en hel vecka eller vara utan telefonkontakt en hel månad. Hon valde vinterkräksjukan i en vecka.

Vilket jävla pucko! Dessutom försvann hon mitt i samtalet, för hennes pengar tog slut.