Ohjälpligt fast

De sista timmarna på morgonen har jag drömt om golf. Kl 07 skuttade jag upp ur sängen vi skulle sticka ut tidigt.

Det ösregnade.

Å vad jag e bra

En kompis tycker att jag bara skriver om golfen numer. Så jag låter väl bli det då. Men det gick bra ikväll. Jäkligt bra.

Nu sitter jag med mitt vin o myser. Myser över hur himla bra jag e.

God natt

Alltså nu när jag tänker efter så fattar inte jag hur vi ska hinna med allt imorgon. Det ska köpas presenter till två kalas, sonen vill titta på telefon, jag vill golfa, dottern vill köpa just de där öronhängena i just den där affären - tillsammans med kompisen (hur fabian vi nu ska lyckas synka det) å...

Näe, det är ingen idé jag ens tänker på det nu. Jag går o lägger mig.

Vad gör han?

Alltså, nu kan jag verka grym, jag medger det. Men spana in hur karln går i videon Midnight Blue som jag tipsade om tidigare. Jag skrattar brallorna av mig när jag ser det.

Ungefär en och en halv minut in i videon. Vad gör han? Dansar han 80-talstryckare med sig själv eller försöker han se ut som om han går i ett lussetåg? Jag fattar inte.

Å nästa fråga, hur sa koreografen när han eller hon beskrev det.

"Gå sakta, ett halvt steg framåt o sen stannar du liksom till en aning samtidigt som du samlar ihop fötterna".

Berta!

Tack för den goda lunchen! Tack vare dig fick jag lite inspiration o nya idéer till kvällsmaten. Gick ju snabbt o enkelt o ungarna gillade det oxå. Å så hann jag med en golfrunda först. Du är bäst.

Rejäl boost

Det snurrar i mitt huvud. Det gör det alltid när jag tagit in mycket information. Har varit o träffat, tja vad kan jag kalla honom, karriärcoachen?

Träffade honom första gången när jag sökte ett jobb. Han höll i sista gallringen.

Nu var det dax för en frågestund. Saker jag funderat på. Som alltid efter såna samtal blir jag supertrött. Det var mycket positivt. Och mycket pepp. Men jag blir lika trött för det. Nu ska jag vila resten av kvällen.

Som tur va hade barnen med sig varsin kompis hem så jag har stått o stekt o serverat pannkakor på löpande band. Har inte funnits så mycket tid till att tänka. Bra avkoppling.

Pratade just med en vän som är, om möjligt, ännu mer tankspridd o flurrig än mig.

Hon: Ja, vem var det jag pratade med som träffat dig på golfbanan?
Jag: Det var din man.
Hon: Ja, just det ja, det var det. Vem var det du var ute o spelade med, det var nån...
Jag: Näe, jag gick själv, hade bara hunden med mig.
Hon: Nä nu kommer jag ihåg du var ute med din chef.
Jag: Haha! Du är för rolig, jag var ute med min schäfer.
Hon: Jaha var det så det va, ja du vet hur jag är filtret på o lyssnar med ett halvt öra.

Det klarnar

Det regnar! Massor. Men jag tror det klarnar om en stund. Så att jag kan ge mig ut på en runda sen. Fast det gör jag nog ändå.

Det gör ont

Håll i er, för nu blir det starkt. Åtminstone för mig.

Lyssnar på låten, Midnight Blue, som spelades på min pappas begravning. Det tar tag i hela min kropp. Varje muskel, varje del av mig minns stunden och jag är där, åter viktlös. Med en brännande smärta.

Sitter i kyrkan. Gråten tar aldrig slut. Den fruktansvärda känslan av maktlöshet och ilska över att jag aldrig, aldrig mer får se honom. Aldrig mer får träffa honom. Det river. Det sliter. Jag var 11 år.

Min pappa tog sitt liv. Han var bara 34 år.

Låten som spelades har jag inte lyssnat på sedan dess. För starkt. För smärtsamt. Det är 24 år sedan. Nu kan jag göra det. Jag lyssnar på texten och plötsligt förstår jag varför det var just den de spelade på begravningen. Från mamma till pappa.

Så uppslukad av mina egna känslor, min egen verklighet. Vad var det egentligen som hände? I de vuxnas värld? Vad låg bakom?

Midnight blue
So lonely without you
Dreams fed by the memories
Oh, let the music play

Midnight blue
Those treasured thoughts of you
Gone now and forever
Please let the music play

Chorus
Midnight, midnight
I forgave you
Couldn't save you
Drove you from my mind

Midnight blue
So lonely without you
Warm words from a fantasy
Oh, let the music play

Midnight blue
The tears come flowing through
I'll never forget you
Please let the music play

Chorus

Midnight blue
Those treasured thoughts of you
Gone now and forever
Please let the music play

God morgon!

Mina barn brås på mig. De har varit på kalas. De tänker på mat.

"Vet du mamma, de är inte kloka, vi fick ingen mat där, vi fick bara glass."

"Jaha, men när började kalaset då?

"Kl 12, å så fick vi ingen mat, e inte det knäppt?"

"Nja, men på helgen kan man väl äta mat lite senare, det brukar vi ju göra."

"Nej vi äter alltid mat kl 12."

"Ja men inte på helgen".

"Jo hos pappa gör vi det."

Fokus

Tror min nya hobby är nyttig för mig. Jag är ingen sån där talang som det bara går lätt för. Men jag är envis. Jag tränar mig dit jag vill. Bara jag har målet inställt. Fokus.

Gick ännu bättre ikväll. Trots mina små telningar i släptåg. Deras uppfinningsrikedom är enorm. Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att man kunde leka så många olika lekar på en golfbana.

"Mamma får vi gå häråt?"

"Ja svarade jag, ni kan gå en liten bit åt det hållet, men bara lite."

Plötsligt hörde jag skriande indiantjut bakom om mig o när jag vände mig om kom två barn nerrullandes för det slalombackeliknande hålet. Nummer fyra, för att vara korrekt.

Det är en väldig oländig terräng. Som att spela golf i en slalombacke, uppför o nerför. Plus lite raviner. Så det kanske inte var så konstigt att de tyckte det passade med lite rullande. Jag var i alla fall väldigt tacksam över att det inte fanns några spelare bakom mig.

På tredje hålet, rullade sonen över min boll. Förstår inte hur han bar sig åt. Vi gick o tittade efter bollen som vi visste hamnade i det lite högre gräset precis utanför greenen. Å plötsligt får han ett ohejdat infall att rulla. Precis över bollen. Utan att ha sett den förstås.

De är bra för mig de små. Jag svär mindre när de är med. Tar till små hopp med ett efterföljande Faaabian! Det tycker de är kul. Men ibland, bara ibland påminner jag nog mest om Linus på linjen när jag med saliv i mungiporna väser fram att de måste vara tysta när jag ska slå.