En liten nostalgitripp (blev visst en lång historia)

Trollias Rattah när hon tog sitt första cert i Halmstad.

Rattah och jag på sökuppdrag för räddningshundar med lettisk gränspolis i släptåg

Minns min underbara Rattah. En fantastisk hund och min första schäfer. Rattah föddes för 17 år sedan i Ski i Norge hos Rolf på kennel Trollia. Kullen bestod av tre tikar, Ruzty, som Rolf behöll själv och Rhiandra som köptes av Håkan Karlsson, en välkänd schäferdomare och uppfödare i Sverige med kennel Pilfalken.

När Rattah var ett och ett halvt år blev vi certifierade som räddningshundsekipage. Under nästan alla hennes år tävlade vi sedan i KM och ibland DM för räddningshundar och genomförde flera funktionskontroller om året. En och annan brukstävling betade vi också av inom sök. Hon var nästan 12 år när hon plötsligt en dag föll ihop, något jag knappt kan tänka på än i dag utan att gråta.

Hon var min bästa vän från dag ett, vi var oskiljaktiga, inte ens när hon skulle ha valpar kunde vi vara ifrån varandra. Två kullar fick hon i kennel Trollias namn, båda med Beathalandet Falconetti och en av valparna, Trollias Lizta blev klassvinnare på SSM ett år. Hennes ena dotter, Imze, fyllde 11 år i somras och bor hos barnens pappa.

Trollias Lizta

Trollias Imze

Att Rattah överhuvudtaget hamnade hos mig kan jag tacka Macke och Putte på kennel Hagadahl för, men på den tiden hade de inget kennelnamn. Rattah var inte till salu egentligen utan kom till mig för att tränas och hållas i form för SSM.

Självklart kärade jag ner mig i henne från första stund och bestämde mig för att behålla henne. Att det över huvud taget blev schäfer (jag hade labrador då) berodde på mina fina vänner Peter och Lottie från kennel Beathalandet (inte heller det namnet fanns :).

Vi var ofta ute i skogen och spårade tillsammans. Den hund som Lottie oftast spårade med då var Spitzes Beatha. En otroligt arbetsvillig hund med mycket motor. Hennes stora passion var småpinnar, så små att man nästan inte såg dem. Hon var ingen skönhet men jag kan minnas henne än i dag hur hon såg ut när hon satt spänt och väntade på att Peter eller Lottie skulle ta upp någon av hennes minipinnar.

Arbetslusten imponerade stort. En annan hund P & L hade var Markalléns Fonda. Hon var så vacker. Stor, kraftig och varm i färgerna. Henne fick jag äran att passa i en hel vecka på sportlovet. Efter det fanns inga tvivel mer, det var schäfer jag skulle ha, en bättre springkompis och arbetsmaskin kunde jag inte få.

Rattah uppfyllde alla min drömmar med råge. Hennes otroliga vilja att alltid vara med och alltid ställa upp följde henne hela livet. När dagen kom som jag inte vill minnas kämpade hon allt vad hon kunde för att stanna hos mig. Hon finns för alltid i mitt hjärta.