Mitt i steget hejdar jag mig, vad är det för ljud? Är de redan här? Samtidigt som jag ställer ut matavfallspåsen utanför dörren lyssnar jag... GULP, det låter banne mig som att de är här. Smyger bort till köksfönstret för att få det pinsamma bekräftat. De är här. Sopgubbarna.
Å vad pinsamt. Kärlet är inte framdraget till vägen idag och det är dessutom mer eller mindre fastfruset i en snödriva. Fram till kärlet är det ren is. Med hängande huvud går jag nu runt här och bara skäms över att jag inte flyttat fram kärlet åt mina kollegor.
2 kommentarer:
Det där tycker jag var riktigt duma av dig Martina,du blir väl ditraherad av de små kan jag tänka mig.kram lottie
Jag vet, det var verkligen skitdåligt. Usch.
Skicka en kommentar