Det började som en svag trots. Hade inte riktigt planerat det men fann ett litet nöje i att vägra att skriva här i bloggen. För vem kan man ju fråga sig. Det vet jag inte.
Har haft massor att skriva om sista tiden men varje gång så hejdar jag mig och tänker nä, det ska jag inte alls skriva. Jag behöver inte skriva här hela tiden. Så det så.
Vad kallas det? Bloggkris? Har bloggen och jag fått ett behov att visa att vi klarar oss utan varandra? Kanske.
Bloggen kom till när jag inte skrev så mycket i jobbet. Jag insåg att jag älskar att skriva. Jag kanske inte alltid skriver så bra men det är det roligaste jag vet. Jag skriver hela tiden.
Den här våren har jag fått skriva massor. Dels på min underbara kurs och på jobb jag fått via mitt egna företag. Helt underbart. Så då behövde jag väl visa för mig själv att jag inte behöver bloggen mer.
Men det gör jag. Tycker det är skoj att skriva här. Så jag fortsätter. Babbla lite om mig och min vardag.
Igår fick jag en bild på pappas grav som en nära vän till mig tagit. Blev så himla glad och rörd över att hon var förbi där och tittade till det och tog kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar