Igår lyssnade jag lääänge på boken i bilen. Riktigt länge. Till och med barnen fick lyssna. Sonen satt alldeles tyst och verkade tycka att det var riktigt behagligt. Vid några tillfällen såg jag hur han slöt ögonen.
Jag känner igen mig i boken. I beskrivningen småstadstjej i Stockholm. Hur hon i början alltid åker åt fel håll i tunnelbanan. Det har jag aldrig gjort, men i början fattade jag aldrig hur folk kunde hitta rätt utan att först stå och blega på tavlan som visade vart man var och vart man skulle.
Aldrig någon som tittar på den tavlan. Så jag liksom strök omkring den, kastade ett vad jag trodde diskret öga bakom axeln för att försöka fundera ut vartåt jag skulle. Det hände att jag hamnade på fel tåg, det upptäckte jag först på tåget för där finns det en karta över sträckningen och den kan man stå och titta på utan att det syns liksom.
Bokens karaktär blir omärkligt kär i staden, precis som jag. Först håller man en distans, nähä, det där är inte jag tänker man, jag är ingen storstadsmänniska. Och helt plötsligt älskar man alla de där sakerna med Stockholm och det man från början trodde var negativt och farligt ser man inte längre - för det finns nämligen inte.
När jag tänker tillbaka på hur jag såg på staden så rodnar jag. Jag gör faktiskt det. Allt var farligt. Riktigt farligt. Tunnelbanan kunde man inte ens vistas i om man nu inte väldigt gärna ville bli nerstucken och dö. Gå ensam de femhundra meterna till Fridhemsplan var inte att tänka på, inte ens mitt på blanka dagen. Och när vi en kväll mötte en ensam gammal dam på nämnda sträcka var jag inte långt ifrån att ta henne under armen och under förmanande ord följa henne hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar