Jag sitter på en öde ö. Maten är nästan slut och det finns inget att göra. Jag ligger mest apatisk och stirrar rakt fram. Krafterna är obefintliga utom de gånger det dyker upp ett skepp i horisonten.
Då får jag oanade krafter och sätter full fart. Jag vet att räddningen är nära. Jag ska äntligen komma härifån. Med flaxande armar hoppar jag upp och ner och springer fram och tillbaka på ön för att de på skeppet ska se mig. Och nu, visst styr det lite emot mig? De har sett mig, de kommer hitåt!
Nej, vänta, vart är de på väg? Varför sneddar de av nu? De såg mig inte och åkte just förbi och jag vet inte hur länge det dröjer tills jag ser ett skepp nästa gång. Men den positiva sidan av mig tänker att nu är det ännu närmare tills det kommer ett skepp som ser mig. Och det var säkert inget bra skepp, de hade säkert dödat mig och ätit mig till middag.
Jag lägger mig ner igen och börjar fantisera om när det där stora skeppet kommer. Det rätta skeppet. Det som ska ta mig härifrån. Och inte bara det. De har en massa mat ombord och de ger mig kläder och kaptenen känner folk i nästa hamn som kan ge mig jobb så jag klarar mig.
Nu blir jag så inspirerad av mina egna tankar så jag börjar förbereda min resa. Om jag ska iväg nu måste jag ju göra i ordning på ön. Kan ju inte lämna det så här. Måste fixa till ett bra vedförråd. I fall nån annan hamnar här. Jag vet ju var allt finns. Och jag ska bygga klart den där sovplatsen som är en bit upp i trädet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar