Midsommarfirande anno 2008

Hittade en fin bild från midsommar. Tack Linda & Nicke för en trevlig fest!

Jippi!

Nu har barnens pappa tänkt om lite till semestern så nu tycker jag att allt är topp igen. Tjoho!

Härlig helg

Ännu en helg avverkad! Vart tar tiden vägen?

I fredags var vi på restaurang Kungsholmen o käkade eftersom min honey fyllde år. Det var supertrevligt och supergott. Raringen trodde vi skulle äta själva men på plats väntade familjen.

Lördagen ägnade vi åt lite shopping innan vi åkte ut till Hässelby GK för att slå några bollar. Det slutade med att vi gick en korthålsrunda.

Det verkar som att jag har vilat mig i form för jag var betydligt bättre än sist (även om jag är långt ifrån bra än). Men det är bara att träna på.

Mel var med och kunde till och med springa lös emellanåt på den fina banan. Och så fick hon träna på att ligga plats medan vi puttade och det klarade hon galant den lilla damen.

I går var det dags för utställning. Vi har inte varit på någon sen i somras så vi behövde komma iväg och träna både Mel och jag. Som den perfektionist jag är var allt i sin ordning när vi gav oss iväg. Inget lämnas åt slumpen.

Jag nästan skäms över vilken ensamvarg jag är. Jag hade verkligen sett fram emot den här dagen. Att jag skulle åka själv. Och när det plötsligt blev tal om att jag eventuellt skulle få sällskap blev jag sjukt stressad.

Jäkligt knepigt det där, det är ju jätteroligt att nån vill följa med, men fan det går inte att umgås med mig när jag ska iväg på något sånt.

Jag råfokar. Går omkring och laddar och förbereder mig. Är inte uppenbart nervös, men jag vill liksom inte tänka på något annat eller ha ansvar för att nån annan ska ha det trevligt.

Halvsex på morgonen mer eller mindre skuttade jag upp. I micron stod gröten förberedd, bara att trycka på knappen. Samma med kaffet, laddat och klart. I kylen väntade de färdiga mackorna och lunchlådan. Förberedelserna hade pågått i flera dagar.

Vi var på plats kl åtta på morgonen i Örebro. Sen var det bara att vänta. Inte förrän halvfyra på eftermiddagen var det dags för Mels klass. Hon placerade sig som tvåa med CK! Helt jävla otroligt.

Så jäkla bra. Hon måste vara självlärd, vacker är hon, det vet jag och i form men va tusan, vi har inte tränat på utställningshyfs ett skvatt. Ändå ställer hon upp sig hur tjusigt som helst.

Måste vara en kombination av den duktige handlern Macke och Peter och Lotties träning. Och så förstås Mels vilja att alltid hänga med.

Nu har jag bestämt mig

Inspirerad av mitt förra inlägg började jag googla för att finna andra som inte heller tycker det är så lätt med delad vårdnad. Efter en stund på diverse forum känner jag mig inte ensam längre.

Efter att få vältrat mig i den hopplösa känslan det ibland är att tvingas dela sina älsklingar med någon man för länge sedan valt bort. Efter att sett att det finns fler än jag som inte tycker att varannan vecka är optimalt, känner jag mig lite starkare. Lite mer förstådd.

Så nu har jag bestämt mig. Att se det hela från den ljusa sidan. Nu fokar jag på det.

En omöjlig ekvation

Det är helt obeskrivligt hur trött jag varit den här veckan och fortfarande är för den delen. Känns som om hela kroppen skriker efter semester. Sen tror jag nog att jag blev aningen trött av att mina semesterplaner med barnen motarbetas av deras sjukt envisa pappa.

Inget att deppa över, jag kan ju inte bli av med karln hur gärna jag än vill. Fast när jag tänker på det så borde man ju ha förtur på sina bebisar när man har burit runt dem i magen, så man borde bara kunna meddela pappan att nu lever jag inte med dig längre så nu har du ingen rätt att bestämma nåt.

Skämt åsido, det känns i vilket fall väldigt onödigt o trist att han håller på som han gör. Det gör mig ledsesn, det förstår han kanske, men de som blir mest ledsna och mår sämst av det är ju barnen.

Min raring lugnar och säger att det kommer lösa sig, att det inte är någon idé att bli upprörd nu för han tror att gubbstrutten ger med sig så fort semestern börjar i alla fall, att han bara måste sätta sig lite på tvären först.

Och nånstans vet jag ju att han har rätt i det, men det är i alla fall jobbigt att inte få se fram emot veckorna med barnen från början - utan motarbete.

Morran har stuckit

Morran har varit här några dagar men verkar vara på väg bort nu. Tur det för hon är så jävla tjurig av sig. Hon tycker att alla är dumma och att hon inte passar in nånstans. Och så fort det går emot henne minsta lilla så suckar hon bara och orkar inte driva sina argument.

Men som sagt nu har hon dratt iväg för denna gången. Pheuw!

Idag är ingen bra dag, morran är här

Jag har inte lust med något. Jag är trött. Den här förjordade tiden i månaden. Aptrött. Seg. Hängig. Ledsen. Muttrig.

Va fan ska man behöva ha det för en gång i månaden? Så jävla onödigt. Grrr.

65 år tillsammans

Hur soft är inte min kollega? Titta vilken fin cappuccino hon gjorde till mig. Mums.

Igår när vi satt och surfade runt medan vi väntade på att fotbollen skulle börja fastnade vi framför en dokumentär på tvåan. Det handlade om ett gift par på 82 år som varit tillsammans i 65 år. Vi skrattade så vi höll på att dö.

De var helt underbara. Gubben ville ha upp en fondvägg. Damen ville det inte. Maken till envis karl har jag aldrig sett. Han körde med den stackars tanten och bestämde allt.

Tanten ville ut och åka med båten för att komma ut i skogen och plocka bär. Gubben kunde inte förstå vad det var som var så trevligt med det. Hon fick ro iväg själv medans han stod vid kanten och gapade på henne hur hon skulle ro.

Beslut

Jag lyssnade på Carolina Klüft härom morgonen. Hon pratade om beslutet hon tagit om att lägga av med sjukampen.

Hon pratade om beslutet som skulle ifrågasättas av många. Att hon visste att hon skulle behöva försvara sitt beslut många gånnger. Och hur svårt det var att höra sin egen röst och vilja i allt sorl.

Hon berättade att hon en dag när hon var ute och gick med sin systers barn och funderade insåg att hon visste vad hon själv ville innerst inne. Hon kom på att om hon bara gör som hon vill så kommer det att bli bra.

Och det är precis så jag känner. Jag vet att många kommer att ha svårt att förstå mitt val. Och det förstår jag. Men jag måste lyssna till mig själv, min ärligaste känsla. Jag måste göra det jag tror på och det jag vill. Det är ju bara jag som vet hur jag känner.

Inom mig har dialogen pågått länge. Jag har vänt och vridit på möjligheterna, föreställt mig olika scenarion. För varje gång har jag kommit ett litet steg närmare mitt beslut. Jag har letat tecken, sett tecken och lyssnat på hjärtat.

Nu kastar jag mig ut i något nytt och främmande. Nya möjligheter och nya utmaningar. Det är vågat och kanske lite galet men samtidigt så rätt och så spännande. Det ska bli så himla roligt.

Morgonstund med hundtumult

Härlig morgon. Är visserligen dödstrött för jag är uppe alldeles för tidigt. Men det är Jannes fel. Han ville ha upp mig idag och det kan jag förstå efter att han och Mel fick vara hemma igår när vi var på fest.

Så här sitter jag med mitt morgonkaffe. Hundarna är vallade på promenad och har serverats mat. De har rusat runt på tomten o busat som vildar. Nu ligger de som utslagna sälar på golvet.

En herre med gigantisk varghund gick förbi tomten här på morgonen med sin hund. Han verkade sällskapssjuk för han var tvungen att stanna utanför och stå o prata med de två konstant skällande Janne o Mel på insidan.

Ända tills de lyckade pressa sig ut på andra sidan staketet för att hälsa på varghunden. "Nämen hundarna, nu måste ni gå in igen", bräkte mannen på skånska. "Det är för att de känner varandra meddelade han mig medan jag fångade upp Mel som redan förskräckt hoppat in igen efter att ha upptäckt hur stor hunden var.