Aj, aj, aj min kropp värker. En svag förkylning och en liten löprunda på det så är det kört. Är det åldern? Ja, det är väl så det är. Gör liksom ont i kroppen, mest på morgonen innan man kommit igång ordentligt.
Igår bet Mel sönder min honeys Lars Wallin-manschettknappar som han fick i födelsedagspresent. Det var tänkt att han skulle ha dem länge. Han hade inte ens hunnit använda dem. Golfskorna fick också sig en törn, dock inte lika omfattande.
Den lilla damen är så oförutsägbar. Hon är så lugn och gör ingenting och så plötsligt så gör hon massvis. Jag har varit nervös varenda dag för vår nyinköpta matta med gosiga, yviga trådar. Så går hon upp i sovrummet och tar knapparna som ligger i en ask uppe i en hylla. Märkligt.
Gav mig ut för att träna henne så fort jag kom hem. Oj vad det gick! Hon var på ett strålande humör. Kom som en raket på inkallning och låg fint kvar på platsläggning och följde som en svans på det fria följet. Fullständigt oförutsägbar.
Men jag funderar på en sak, när hon vandrat iväg i utkanten av tomten har jag kallat in henne och så får hon korv. Och då är det precis som att hon lärt sig att om jag går häråt så ropar morsan på mig och då får jag korv. Jag lär henne alltså att gå iväg istället för att komma - är det så?
För igår när jag gjorde inkallning, satte jag henne på en plats och sen kallade jag in. Efter ett litet tag gick jag iväg och hon var kvar på tomten och strosade runt. Rätt vad det var hade hon gått och satt sig där jag placerat henne på inkallning med sträckt huvud och väntade på att jag skulle kalla in henne igen.
Är det så att det är hon som bestämmer när hon ska ha korv? Vi är bara korvutdelare liksom?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar