Inspirerad av mitt förra inlägg började jag googla för att finna andra som inte heller tycker det är så lätt med delad vårdnad. Efter en stund på diverse forum känner jag mig inte ensam längre.
Efter att få vältrat mig i den hopplösa känslan det ibland är att tvingas dela sina älsklingar med någon man för länge sedan valt bort. Efter att sett att det finns fler än jag som inte tycker att varannan vecka är optimalt, känner jag mig lite starkare. Lite mer förstådd.
Så nu har jag bestämt mig. Att se det hela från den ljusa sidan. Nu fokar jag på det.
Nej inte är det enkelt. Många viljor som drar åt olika håll, inte bara föräldrarnas utan också deras respektive nya och givetvis också barnens.
SvaraRaderaSom frånskild förälder med två barn och dessutom med en ny kvinna i mitt liv, tampas jag med samma problem som du. Inte ofta, men återkommande. Nu har vi inlett en ny fas i tjafsandet och det gäller inte helt överraskande pengar, där mitt ex lever över sina tillgångar och istället för att ta ansvar för sin ekonom lägger över klädköp och fritidsaktiviter för barnen på min plånbok. Till exempel.
När man skiljs och det finns barn med i bilden blir man aldrig riktigt klara med varandra. Det är det värsta, att man aldrig riktigt kan gå vidare och bara glömma en person som gjort en väldigt, väldigt illa.
Ja, det är nog så det är. Det svåraste är nog att det alltid finns två sidor på myntet, med det menar jag att man alltid kommer uppleva det på helt olika sätt. Var och en har sin bild av verkligheten utifrån sitt perspektiv.
SvaraRaderaMen är det verkligen så att man aldrig kan glömma och gå vidare för att någon gjort en illa? Om inte personen hade gjort dig illa kanske du aldrig mött din nya kärlek?