En omöjlig ekvation

Det är helt obeskrivligt hur trött jag varit den här veckan och fortfarande är för den delen. Känns som om hela kroppen skriker efter semester. Sen tror jag nog att jag blev aningen trött av att mina semesterplaner med barnen motarbetas av deras sjukt envisa pappa.

Inget att deppa över, jag kan ju inte bli av med karln hur gärna jag än vill. Fast när jag tänker på det så borde man ju ha förtur på sina bebisar när man har burit runt dem i magen, så man borde bara kunna meddela pappan att nu lever jag inte med dig längre så nu har du ingen rätt att bestämma nåt.

Skämt åsido, det känns i vilket fall väldigt onödigt o trist att han håller på som han gör. Det gör mig ledsesn, det förstår han kanske, men de som blir mest ledsna och mår sämst av det är ju barnen.

Min raring lugnar och säger att det kommer lösa sig, att det inte är någon idé att bli upprörd nu för han tror att gubbstrutten ger med sig så fort semestern börjar i alla fall, att han bara måste sätta sig lite på tvären först.

Och nånstans vet jag ju att han har rätt i det, men det är i alla fall jobbigt att inte få se fram emot veckorna med barnen från början - utan motarbete.