Från melodifestival till Bolibompa

Vi inledde med att vara glada. Vi åt gott och vi drack gott. Vi konstaterade att det var en fantastisk show. Alla uppträdanden oavsett om man gillade låten eller ej var pampiga och välgjorda.

Vi gillade hela arrangemanget, allt ifrån de halvtråkiga humorinslagen (som till slut blivit roliga nu när man vant sig) till programledarnas insats. Istället för att genomlida hela programmet i väntan på ett resultat ville vi inte att det skulle ta slut.

Vi hade flera favoriter, men det var svårt att gissa vem som skulle vinna och inte så viktigt för det fanns så många bra, så vi vände på det och räknade upp de som skulle komma sist;

Saade, Danny, Sanna och Linda. De var vi säkra på skulle komma sist. Nicke, Sara och Swingfly, de röstade vi på. Först kom juryns röster. Då brydde vi oss knappt, vem gör det juryn har väl alltid röstat uppåt väggarna.

Sen kom tittarnas röster. Vi fattade ingenting. Hur blev den bästa melodifestivalen någonsin med galet många bra och proffsiga bidrag ett Bolibompainslag?