Jakt på snabbare tid på milen

Jag fick sällskap ut i spåret igår. Det var efterlängat. Det är bara då jag kan pressa mig stenhårt. När jag måste hålla hans tempo. Hans lugna tempo är mitt snabba.

I en av uppförsbackarna kändes det lite som att jag var lite starkare i benen på något sätt. Jag vågade inte riktigt tro det. Och på ett parti låg jag lite, lite före men tänkte att han släppte fram mig för att jag skulle känna mig stark.

Men när vi stannade vid målet tittade han förvånat på mig medan han flämtade fram;

- Du sprang på bra, du har blivit mycket snabbare. I uppförsbacken kändes det som om mina ben var helt stumma.

Jag hade förstås blodsmak i munnen. Men jag sitter ändå och småmyser när jag tänker på att jag inte bara kunde hålla tempo utan till och med kunde dra lite. Soft.