Vältuggat och välstaplat

Nu är äntligen min förkylning så gott som borta. Så i tisdags trotsade jag resterna av den i form av en spänd nacke och snörade på mig löparskorna. Äntligen! Nästan två veckor sedan sist, har bara gått en massa långpromenader, (pheuw, så tråkigt i längden).

Tog med mig kompassen för med all uppdämd löpning i kroppen var det det outforskade skogspartiet på andra sidan som hägrade (tack Babsan, utan dina instruktioner hade jag inte vågat). Det funkade som smort, jag hamnade precis där jag tänkt, utan kompassen däremot hade jag nog inte kommit ur skogen än.

Efter en timmes löpning var det dags för spårning. Det har vi ägnat oss en hel del åt under ledigheten. Läste nånstans att det är grenen för individualister, ingen kan kolla hur det egentligen gick och man behöver ingen annan för att göra det. Instämmer.

Alltså gick det jättebra! (det kan ni inte kolla). På det har vi även tränat lite lydnad varje dag. På tal om det fick Mellan tag på apportbocken vi tränat på dagarna i ända medan jag stod i duschen igår kväll.

-Får hon bita på träbiten, ropade sambon från soffan.

Det tog en stund innan jag kom på vad han pratade om för träbit. Men nej, hon får inte bita på någon träbit.

-Nej, tänkte väl det, säger han när jag förtvivlat står med den vältuggade träapporten i handen.

Jag lyckades rädda det mesta av den men det känns liksom inte bra att hon fått chansen att ligga och gnaga på den. Snyft. Vi som tränat så himla bra med den, är allt det förstört nu?

Igår tog vi oss en löptur in till Stuvsta videobutik och lämnade in en film, men det var nog i kallaste laget, fick lite dåligt samvete mot slutet av turen men jag tror inte Mel kände av kylan.

På en av mina promenader har jag precis som Babsan tagit en bild på en av Mels konstverk och eftersom Babsan la upp sin bild så vågar även jag göra det. Nu när jag vet att det i alla fall finns en till med min sjuka humor. Eller två, jag vet två.