Juletid

Här bakas pepparkakor. Igår gjorde vi julskinkan.

Mmm, det är lite julstämning här. Minsann. Men så är det nog inte för alla.

Igår skulle jag skicka lite jobbsaker. Var först inne i postenombudet eller vad det heter för att köpa frimärken och kuvert. Men då sa killen i kassan att det var bättre att jag kom tillbaka sen och gjorde allt på en gång.

Sagt och gjort, när jag gjort mina utskrifter klara och stoppat i de nyinköpta foldrarna begav jag mig ner till postombudet för att posta dem. Jag stod länge och väl och valde kuvert och paketerade. En del skulle skickas två och två i några paket skulle det vara ett och i några skulle det vara massor.

När jag äntligen var klar och hade skrivit adresser på alla ställde jag mig i kö för att köpa frimärken och posta paketen.

Det tog ett tag. Killen tejpade alla paketen omsorgsfullt. Han vägde och han klistrade. Efter en stund kom det upp en man i kassan bredvid och kastade fram ett inslaget paket samtidigt som han väste lite lagom snirligt, expresschpaket, det ska skickas som exprechss.

Det såg ut att vara till ett barn och det var inslaget i julpapper med tomtar på. Klart överförfriskad sa han åt expediten att skriva adressen, den hade han någonstans sa han medan han rotade runt i fickorna på sin fina rock.

- Här! sa han nöjt när han fiskade upp en liten grön postitlapp med en adress på som han slängde fram till killen.
- Jag är ledsen sa killen, men det funkar inte, du måste skriva adressen.
- Vaddå schkriva adrechssen, du har ju den här fräste mannen medan han viftade med lappen i luften.
- Ja men du måste skriva den själv, förklarade killen.
- Vaddå själv, jag fattar inte, du har ju adrechssen här, sluddrade han.
- Eller vill du att jag klistrar på postitlappen på paketet? Det kan jag göra.

Jag vet inte om det var paketet eller mannens rödmosiga nylle och sluddriga tal och därmed uppenbara alkoholproblem.

Eller om det var sättet han uppgivet ömsom skällde ömsom bad till personalen att hjälpa honom med paketet, och verkade tycka att hela världen var emot honom.

Eller om det var bilden som flög upp i mitt huvud av ett stackars barn som inte skulle få sin julklapp i tid i år heller av sin hopplöse far.

Men jag tyckte synd om honom och var på väg att hjälpa honom och erbjuda mig att skriva på paketet åt honom med min nyinköpta, fina penna som jag använt till mina egna paket.

Jag var på väg att förklara för honom att han måste skriva adressen på paketet han ville skicka. Men just som jag tänkte göra det lommade han iväg för att skriva på sitt paket.

Jag stod fortfarande och väntade medan de tejpade mina paket. Kön bakom växte. Plötsligt hörde vi någon ryta längst ner i kön "Kan inte hon tejpa schina paket schjälv!?!" Det var mannen med julklappen.

Killen som tejpade mina paket tittade ursäktande på mig samtidigt som mannen skrek på nytt "Kan inte hon tejpa schina jävla paket schjälv?! Alla vi andra i kön tittade på varandra och småfnissade.

Nu började jag fundera, kunde jag det? Jag frågade killen, skulle jag tejpat de själv? Nej svarade killen, det gör vi. Vi måste väga dem också, det är så det fungerar.

Mannens rop hjälpte dock, flera personer i personalen rusade fram och betade av flera stycken. Mannen stod nu i mitten av kön och pratade högt och ljudligt i sin mobil "Jag är i tobakschaffären, folk är inte kloka de kan inte ensch schlå in sina paket schälva, jävla idioter."

Det var ju väldigt sorgligt alltihop. Men ändå fnissar jag åt det. Han så fruktansvärt dråplig. Inte konstigt att han tyckte allt var skit.