Derby på Råsunda

Jag är inte direkt överförtjust i folksamlingar. Igår var det 34 173 personer på Råsunda. Väl på plats var det väl inte så farligt men föreställ er när alla människor skulle dit.

Det var fullständigt knökafullt i tunnelbanan. Första tåget fick vi låta gå förbi. Andra tåget lyckades halva sällskapet ta sig in i (hur är fortfarande en gåta för mitt i öppningen stod en samling fullständigt skogstokiga supportrar och slängde ut alla som försökte komma på).

När sen dörrarna gick igen och gubben de slängt ut sist stod utanför såg de helt djuriska ut. Segeryran lyste i deras ögon samtidigt som de började banka i takt i taket. För mig såg det ut som en krigsdans.

Den halvan av vårt sällskap som befann sig inne i samma vagn som de dansande krigarna började ångra sitt tilltag att smita in i just den vagnen och gjorde sig så små de kunde.

Vi lyckades klämma oss in i nästa tåg. Där var stämningen betydligt mer gemytlig och vi stod tätt ihop som en enda stor, varm familj. En tjej sa hurtfriskt med ett stort gulligt leende samtidigt som hon ålade sig in "finns det hjärterum finns det stjärterum" och jag kunde inte låta bli att undra vad som hänt om hon sagt det till den skallige krigaren.

Efter en varm tur var det så dags att ta sig ut ur tunnelbanan. Det tog en väldig tid och vi gick som packade sillar i sakta mak. Upp, upp, ut mot friheten, ut mot luften.

Så snart vi kommit ut fick vi såklart nöjet att se supportrar bråka lite. Mitt framför alla poliser (jag har nog aldrig sett så många poliser på samma plats förut i mitt liv).

Men sen var vi äntligen framme vid arenan. Toppenbra platser på lagom lugnt ställe. Och till en början var det inte särskilt spännande, AIK mer eller mindre lekte bort Djurgården som inte ens verkade veta hur de skulle passa varandra.

Men en bit in i andra halvlek fick Djurgården en straff och kunde kvittera till 1-1. Efter det bjöd de på riktigt bra chanser och tog över matchen helt ända till slutet.