Jorå serru

Jag tycker själv att det är ganska uppenbart att mitt förra inlägg handlar om min livliga fantasi. Om inte annat säger ju redan rubriken det.

Men en del verkar helt enkelt inte fatta min ironi. Så för att förtydliga: jag tycker inte synd om människor på tunnelbanan på riktigt. Jag skrattar åt min livliga fantasi. På riktigt. Jag skrattar åt hur jag hittar på små historier som jag nästan tror på.

Med nästan menar jag att det följer med en känsla av något. Om jag till exempel fantsierar om någons tragiska liv känner jag mig ledsen. Om jag fantiserar om att någon vunnit högsta vinsten på lotto känner jag mig glad en stund efter.

Människorna i mitt huvud finns inte i verkligeheten. De är påhittade.