Nä, nu får du inget...

Jag sa till sonen att det inte är ok att han vräker ur sig dumma ord som han gör titt som tätt. Jag sa, "hör jag dig säga en enda otrevlig sak igen så blir du utan lördagsgodis imorgon".

Morgonen efter hade han totalt glömt det. Ett litet "håll klaffen" slank ur honom och jag meddelade att det inte blir något lördagsgodis.

Beslutet följdes av ilska, gråt och lite mer ilska. Men jag var benhård. "Finns det verkligen ingen chans att jag kan få godis?" frågade sonen. "Nej", svarade jag "och du vet om det för jag sa till dig igår".

Sonen tjurade och skällde ett tag men lugnade till slut ner sig när jag sa att det blir inte bättre av att du tjurar och är otrevlig. Då tändes ett litet hopp i hans ögon "finns det en liten chans att jag får godis ändå?"

"Om du förstår att det inte är acceptabelt att prata som du gör och du kan uppföra dig resten av dagen är det inte helt omöjligt. Men det hänger på dig."

Han skötte sig exemplariskt. Jag åkte själv och köpte godis (utan barnens vetskap) i lagom doser och inte berget som de brukar förse sig med. Slapp höra tjatet "får jag den också, bara den, snälla mamma?"

När kvällen led mot sitt slut meddelade jag sonen att han varit trevlig och att jag tyckte att han kunde få lite godis. Med betoning på lite. Han tog tacksamt emot sitt godis, utan tjat om att det minsann var fel sort eler mängd.

Gjorde jag fel? Jag tyckte själv att vi hamnade i en win-win-situation. Men samtidigt, jag stod ju inte fast vid mitt första beslut. Men jag gav honom en chans att bättra sig och visa att han förstått. Eller?

Och idag läser jag artikeln i Aftonbladet och tänker att ja, det var nog inte så tokigt ändå.