Det gör ont

Håll i er, för nu blir det starkt. Åtminstone för mig.

Lyssnar på låten, Midnight Blue, som spelades på min pappas begravning. Det tar tag i hela min kropp. Varje muskel, varje del av mig minns stunden och jag är där, åter viktlös. Med en brännande smärta.

Sitter i kyrkan. Gråten tar aldrig slut. Den fruktansvärda känslan av maktlöshet och ilska över att jag aldrig, aldrig mer får se honom. Aldrig mer får träffa honom. Det river. Det sliter. Jag var 11 år.

Min pappa tog sitt liv. Han var bara 34 år.

Låten som spelades har jag inte lyssnat på sedan dess. För starkt. För smärtsamt. Det är 24 år sedan. Nu kan jag göra det. Jag lyssnar på texten och plötsligt förstår jag varför det var just den de spelade på begravningen. Från mamma till pappa.

Så uppslukad av mina egna känslor, min egen verklighet. Vad var det egentligen som hände? I de vuxnas värld? Vad låg bakom?

Midnight blue
So lonely without you
Dreams fed by the memories
Oh, let the music play

Midnight blue
Those treasured thoughts of you
Gone now and forever
Please let the music play

Chorus
Midnight, midnight
I forgave you
Couldn't save you
Drove you from my mind

Midnight blue
So lonely without you
Warm words from a fantasy
Oh, let the music play

Midnight blue
The tears come flowing through
I'll never forget you
Please let the music play

Chorus

Midnight blue
Those treasured thoughts of you
Gone now and forever
Please let the music play