05.40, fem minuter innan klockan skulle ringa, slog jag upp mina blå igår. Jag låg helt chockad över fenomenet och nästan hoppade ur sängen för att inte missa sömntåget. Vågade inte chansa, tänkte, ligger jag kvar i en sekund somnar jag nog om o sover stenhårt.
Fixade effektivt med alla morgonbestyr. Båda barnen uppe utan knot. Gjorde det de skulle o åt sin frukost. Inget bråk o inget skrik.
Den sjysta pannkillen svängde in på infarten prick 07.00, precis som han lovat. Då hade jag redan tvättat en maskin och torkat den. Omgång nummer två låg i maskinen. Hunden var rastad o jag hade druckit mitt kaffe.
Expansionskärlet (stavas det så) var trasigt. Men pannkillen lovade att fixa det redan på fredag. Samma tid. Tacksam. Jag är tacksam.
Kvart i åtta lämnade jag av barnen på skolan o fem i åtta klev jag in på kontoret. Jag var så sjukt nöjd. Och pigg.
Ringde det där samtalet som jag dragit mig lite för, det gick så jäkla bra. Svävade iväg på små moln. Nöjd med dagen. Iväg på möte. Även det lyckat. Jag ska alltid gå upp 05.40.
Upp som en sol o ner som en pannkaka... grät o hulkade i en halvtimme. Fy fan. Dumma jävel.
Men fan, nu är det ny dag. Jag knyter mina nävar, kavlar upp ärmarna och spottar. Nu jäklar, ska ni få se på grejer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du lämnar en kommentar!