Familjen framför allt

Vem man än frågar om vad som är viktigast i livet så svarar nog de flesta familjen, kärleken och hälsan. Jag har skrivit om det förut, om kärnfrisk familj, att satsa på familjen och familjens välmående.

Trots att de flesta skulle skriva under på det så är det ju inte så det ser ut i vårt samhälle. Vi lägger i princip dygnets alla ljusa timmar på jobbet. Sen kommer vi hem, lagar mat till våra barn (i bästa fall), hjälper till med läxor innan vi utmattade säger godnatt. Det är så vi ska leva, hemmafru är ett skällsord.

Jag tittade på "Mamma byter bo" igår och fick mig en ordentlig tankeställare. Den till synes prydliga och välorganiserade familjen var ju egentligen ganska tragisk. Samtidigt som den förstås gjorde det bästa efter sina förutsättningar. "Alla sätt är bra utom de dåliga" är ett väldigt sant uttryck.

Den andra familjen med slarviga hemmafrun, en bunt osnutna ungar och en riktig mansgris till pappa verkade först helt lost. Men vid närmare eftertanke... mamman älskade livet hemma med ungarna. Hennes prio var inte att ha minutiös ordning, rent, absolut, men hon sprang inte runt och plockade saker i tid och otid. Hon umgicks med sina barn.

Det som talade emot "slarvfamiljen" i mina ögon var mammans fördömande inställning till den andra familjens val, men bortsett från det imponerade hon stort på mig. I vart fall fick det mig att tänka till över de prioriteringar vi förväntas göra och om det verkligen är så himla fel att vara hemmafru.

Det enda som talar emot hemmafrugrejen är ju pensionen och en eventuell skilsmässa. Då står man sig slätt som hemmafru - ska det vara så? Borde inte hemma-med-barnen-tiden räknas lika mycket? Jag vet inte om jag skulle gilla att vara hemma helt på det viset men jag tycker helt klart att de som gör det ska få göra det - och hyllas för det.