Somliga går i trasiga skor. Men inte jag. Jag är glad. Och hel. Och ren. Helt utan fläckar. Nästan.
Känner mig priviligerad som har en underbar familj och ett underbart liv. Fokus nu är balans. Jag tänker inte tumma det minsta på min fritid, inte göra saker jag inte hann på dagen på grund av långa ineffektiva möten senare på kvällen när alla gått hem, jag tänker säga nej. Ofta.
Efter min vinter och vår när jag nästan jobbade ihjäl mig mycket på grund av egen vilja och intresse och ibland för att ta igen alla de gånger jag på andra jobb kanske inte gjort mitt yttersta. Att det dessutom fanns en uppsjö av aldrig sinande projekt och att jag gjorde tre personers jobb bidrog ju såklart till extrem trötthet (läkaren sa utmattning men det låter så drastiskt så jag håller mig till trötthet).
Hur som helst, den extrema tröttheten gjorde att semestern inte riktigt räckte till för att ladda batterierna helt. Jag var liksom slutkörd på riktigt. Som en bil som var slut på bensin men ändå hostar fram de sista dropparna. Jag skulle behövt dubbel semester i år. På sätt och vis var det bra, för det gör att jag måste ta det lugnt nu och tänka på hur jag fördelar min tid.
Jag har flera spännande projekt och mål på gång nu. Men som den hemlige Arne jag alltid är, vill jag inte dela med mig av dem. Ni får veta att de finns. Mina mål rör nämligen bara mig. Att de finns gör mig glad, pigg, driven. Men om de inte uppnås är det bara min ensak då skaffar jag nya mål.
Målet i sig är inte det viktiga det är vägen till målet som gör mig lycklig. Målet är lika ointressant som döden. Om jag till exempel sätter (till exempel alltså, det är inte ett av mina mål) upp målet att springa Lidingöloppet så är det inte själva loppet i sig som gör mig till en bättre människa eller gör mitt liv mera rikt. Det är ju den förändring jag genomgår för att nå målet! Hajjar ni?
Hur många gånger har man inte hört avundsjuka människor säga, det kommer han eller hon aldrig klara. Eller ja men vad sprang du på för tid då, klarade du tiden du hade satt upp? Nä, det var ju synd...
Det är som att säga, jaha du har skrivit testamente och förberett din död men du dog inte? Trist.
Kom igen nu, unna er och andra lite härliga inspirerande (och ibland fullkomligt ouppnåeliga) mål!