Om jag var tvungen

Jag lyssnade på P3 igår. De har en grej där som går ut på att man får tre personer som man ska sortera efter ordningen, döda, ligga med och gifta sig med. Igår var det familjen Skarsgård, det vill säga, Gustaf, Stellan och Alexander.

Ha! Det var ju löjligt enkelt! Jag skulle döda gubben (han är ändå gammal), ligga med Gustaf o sen skulle jag gifta mig med Hunken Alexander och leva lycklig med honom i alla år. Ho ho ho.

Alltså det är ju helt hypotetiskt. En tankelek. Fantasi. Om jag skulle vara tvungen att svara skulle jag svara så.

Bokat

Åh fy fan. Jag är så jäkla nervös. Så nervös så att det nästan svartnar för ögonen. Nu är det bokat. Vi ska åka på, vad tusan heter det, vi ska åka med en färja. Några stycken. Vi ska åka båt. Och sova över.

Jag blir så nervös så jag knappt kan tänka på det. Fan. Jag blir uppriktigt rädd. Varför sa jag att jag ska följa med? Varför sa jag det...

Hur löjligt det än låter så tror jag att jag ska dö. För mig betyder åka med färja död. Jag minns det så fruktansvärt väl. Hur klockradion gick igång på morgonen och rösten sa att Estonia förlist.

Fruktansvärt. Jag skämtar inte.

Och i en sådan situation förväntas man festa loss. Dricka alkohol? När man kanske ska simma i det kallaste vatten man någonsin varit i? När man behöver vara i den bästa konditionen för att orka?

När de andra partar kommer jag fundera över smartaste utvägen.

- Vi ser till att vi får en hytt högt upp, sa kompisen.
- Högt upp, varför då?

Min hjärna gick på högvarv, högt upp, är det bra, högt upp, varför är det bra?

- Ja, så att vi har lite utsikt.

Utsikt!? Utsikt!? Vad ska vi titta på då? Höga vågor? Ska man vara högt upp i båten? Ja det är klart man ska, kommer jag på. Såklart. Det är ju längst ner vattnet kommer in först.

- Ja, vad mysigt, hör jag mig själv svara, det blir toppen.

...gulp.

Älskar att hata

Jag har inte hängt med så värst noga i stormen kring Katrin. Men nu på morgonen såg jag ett klipp från när hon sa att Jesper är lite bögig. Och jag häpnar. Verkligen. Hur kunde det lilla uttalandet sätta igång en sådan turbulens?

Det hon sa var inte så värst farligt. Faktiskt. Hon sa det inte ens på ett taskigt sätt. Men de andras reaktioner, de var både fördomsfulla och ängsliga på samma gång. Och Peter Jidhe försökte på sitt besserwissersätt påminna om att de var i TV när Bagge började svamla om läderkläder och piskor. Typ.

Så egentligen tycker jag att det var de andras reaktioner som var diskriminerande.

Här skulle egentligen inlägget kunna börja. Om hur människor älskar att hata. Hur massan vill se någon hängd. Precis som förr i världen. Inget är ändrat. Avrättningen sker lika publikt och ackompanjerat av folkets vrål.

Enda skillnaden är att det skedde på torget då men på internet idag. Och stenarna är utbytta mot arga mejl och kommentarer. Men de ska leda till samma sak. Personen ska förgöras.

Och det är här jag börjar fundera. Hur kommer det sig att människor älskar att hata?

Har du barn?

Det är många som förundras över vår åldersskillnad. Mest funderar de över barnfrågan. Hur ska det gå den dagen J vill ha barn?!

Ja, hur ska det gå? Han kanske lämnar mig då, för en annan yngre. Om jag inte klämmer ur mig en liten bebbe, vill säga.

Själva funderar vi inte så mycket. Vi lever här och nu o trivs med det. Och det är långt ifrån alla som säger något rakt ut men deras omsnirklande formuleringar visar mer än väl vad de tänker.

Som häromdagen när jag och en kollega kom in på hur gammal J är.

- Var det bara 25 år han fyllde? Jag tycker han har varit 25 år länge nu.
Sen blev hon tyst, funderade lite innan hon slutligen sa, ja det är ju bra du har ju redan barn så det gör ju inget om han gör slut sen när han är i trettioårsåldern.

Rädslor

Igår lyssnade jag lääänge på boken i bilen. Riktigt länge. Till och med barnen fick lyssna. Sonen satt alldeles tyst och verkade tycka att det var riktigt behagligt. Vid några tillfällen såg jag hur han slöt ögonen.

Jag känner igen mig i boken. I beskrivningen småstadstjej i Stockholm. Hur hon i början alltid åker åt fel håll i tunnelbanan. Det har jag aldrig gjort, men i början fattade jag aldrig hur folk kunde hitta rätt utan att först stå och blega på tavlan som visade vart man var och vart man skulle.

Aldrig någon som tittar på den tavlan. Så jag liksom strök omkring den, kastade ett vad jag trodde diskret öga bakom axeln för att försöka fundera ut vartåt jag skulle. Det hände att jag hamnade på fel tåg, det upptäckte jag först på tåget för där finns det en karta över sträckningen och den kan man stå och titta på utan att det syns liksom.

Bokens karaktär blir omärkligt kär i staden, precis som jag. Först håller man en distans, nähä, det där är inte jag tänker man, jag är ingen storstadsmänniska. Och helt plötsligt älskar man alla de där sakerna med Stockholm och det man från början trodde var negativt och farligt ser man inte längre - för det finns nämligen inte.

När jag tänker tillbaka på hur jag såg på staden så rodnar jag. Jag gör faktiskt det. Allt var farligt. Riktigt farligt. Tunnelbanan kunde man inte ens vistas i om man nu inte väldigt gärna ville bli nerstucken och dö. Gå ensam de femhundra meterna till Fridhemsplan var inte att tänka på, inte ens mitt på blanka dagen. Och när vi en kväll mötte en ensam gammal dam på nämnda sträcka var jag inte långt ifrån att ta henne under armen och under förmanande ord följa henne hem.

Time out?

Jag har tröttnat på min blogg. Jag har haft den i ett och ett halvt år och har skrivit 581 inlägg. Men nu är det inte roligt längre. Jag är tråkig och jag skriver tråkigt. Jag tror jag ska gå tillbaka till ursprungsformen - hemlig dagbok.

För det första så vågar jag inte skriva allt jag vill. Dels för att jag är mesig och inte törs, rädd att någon ska ta illa upp eller helt enkelt bara misstolka. Men också för att jag är rädd för vad som händer om "fel" personer hittar den.

Och för det andra, ni kommenterar ju aldrig. Vad är det för mening att ha en blogg när ingen kommenterar i den? Det om något är ju bevis på att jag är tråkig.

Se detta som ett hot. Jag hotar att sluta skriva om ni inte kommenterar mera.

Nej, jag tar tillbaka det. Men i alla fall. Lite interaktivitet skulle inte skada.

Konstiga tider

Jag förstår inte riktigt. Läste jag verkligen rätt, ska 500 jobb bort på SEB? Det är jäkligt mycket. Det är inte så lätt att hänga med i svängarna just nu. Eller så är det det. Det går neråt helt enkelt.

Samtidigt säger alla experter "sitt still i båten, ingen fara". Jag fattar fortfarande inte. Vad är det som händer? Hur djupt kommer detta bli?

Jag läser tre böcker nu. Två på sängbordet och en i bilen. Det sistnämnda är helt nytt för mig. Det tog mig en hel bok att lära mig lyssna men nu längtar jag ut till bilen för att höra fortsättningen.

Klackarna i taket

Oj oj oj, vad tiden går. Sorry, det är visst redan måndag idag och jag har inte rapporterat ett smack från helgen.

Sketakul! Verkligen en toppenfest. Allt funkade precis som det skulle. På morgonen var jag inne hos min superduperfrissa som ställde upp o satte i extensions (eftersom jag förstås dubbelbokat dagen innan).

Sen flöt det bara på. Vi fixade med salladen och såserna det sista vi gjorde innan vi for iväg till festlokalen. Där mötte vi småsyskonen som skulle hjälpa till på kvällen med att stå i baren. De gjorde ett kanonjobb! Shit britt, vad de var duktiga!

Borde nog kunna leverera en och annan bild från kvällen här på bloggen. Ska bara samla in dem först. Som sagt, det var en toppenfest och jag hade inte väntat mig något annat. Med en hel drös av partyglada och positiva människor som gäster kan det inte bli annat än succè.

Hej hej!

Imorgon är det fest, det ska bli skitkul. Tror kanske till och med att jag bjussar på ett foto imorgon på klänningen. Men det får vi se.

Vi har lagat mat varje kväll. Nu ligger de sista fläskfiléerna på kylning och mera kladdkaka ligger i ugnen.

Dansa disco

Nu vet jag vad felet är. Jag har lyssnat för lite på bra musik!

Det ska bli så kul med party på lördag - tjohoo! Fram till dess är det bara att följa länken och öva på.

Gammal hederlig discodans.

Lite bluesig bara

Jag har nästan gett upp min jakt på mobiltelefon. Eller i alla fall tagit en paus.

Jag letar klänning till på lördag. Jag vet precis hur den ska se ut. Men jag hittar den inte.

Helgen har varit underbar. Lediga dagar med barnen. I söndags var vi ute i flera timmar och röjde i trädgården allihop.

Men sen hände något. I tisdags var det som om någon slog mig i huvudet och sa "här, skit ska du må, du ska reta dig på allt och du ska inte hitta något att ta på dig på morgonen".

Jag har inte klurat ut vad som hände. Eller vad jag ska skylla på.

1. Analkande ålderskris
2. Senaste tidens dystra rapporteringar från finansvärlden
3. Höstdeppighet
4. Allmänt gnällig
5. Lingonvecka

Banktjänsteman påpekade att det var hög tid att pensionspara, jag är ju snart 40. Jag blev helt paff. Snart 40? Jag fyllde ju precis 25. Tre dagar senare hittar jag ett grått hårstrå och min åldersnoja är ett faktum.

Den dystra finanskrisen behöver knappast kommenteras. Den är dyster.

Höstdeppighet. Blir ofta extra trött och känslig i takt med de mörkare dagarna.

Eller så är jag bara jävligt pipig just nu.

Lingonveckan finns alltid med. Om den inte pågår är det precis innan eller så är det ägglossning. Never ending cykel.

Men igår kväll sprang jag en mil, bakade en kladdkaka och lagade mat till festen på lördag och det känns jäkligt bra!

Om och om och om igen

Jag letar efter en ny mobiltelefon. Men jag hittar ingen med exakt den designen jag vill ha. I kombination med rätt funktioner då förstås.

Varför är alla mobiler så fula? På film kan man se nån snygg nån gång men aldrig i butikerna. Alla ser ju likadana ut.

Jag borde designa min egen mobil. Jag vet exakt hur jag vill att den se ut. Jag är väldigt petig.

Jag har trånat efter en iPhone, men efter en stunds demande fick han visa mig alarmfunktionen och då sprack det totalt (mer eller mindre i alla fall).

På de flesta mobiler verkar snooze vara något man väljer aktivt på morgonen. Typ, oj nu vaknade jag, vad är klockan, där är den nu stänger jag av den, eller nej, jag sätter den på snooze en stund, det kan vara trevligt, det gör jag.

Jag lovar, om jag var så vaken så att jag kunde ta ett vettigt beslut på morgonen när mobilen börja låta då skulle jag inte behöva använda snooze över huvud taget. Jag behöver ett alarm som, utan att jag själv väljer det, snoozar. Jag ska inte kunna stänga av det utan att jag är väldigt vaken.

Och det ska verkligen inte bara sluta helt plötsligt efter en timmes snoozande.

Jag kommer inte in

Jag har försökt i flera dagar. Varje gång ger jag upp och glömmer det en stund. Tror att jag gjort det jag ska. Min internetbank. Den släpper inte in mig. Och jag glömmer det hela tiden. Nu är det lite lugnare runt mig. Då plockar jag fram helpdesknumret, men de låter meddela att de stänger kl nio. Nu gäller det att jag kommer ihåg det imorgon.

Supersingel

Vi tittade på "halv åtta hos mig" igår. Störtskönt program om ni missat det. Se det. I alla fall, då sa min lilla dotter (9 år).

- Hon där som heter Lisa, hon var som om hon var kär i han Peter igår, log konstigt hela tiden och sådär.

Vi fnissade åt hennes analys och faktum är att hon hade väldigt rätt. Singeln Lisa flirtade ohämmat med trebarnspappan i första avsnittet. Inte för att hon verkade intresserad utan mer som en tvångsmässig marknadsföring av sig själv. Något som går i gång per default när en karl finns i närheten.

Ljus i mörkret

Så här i svåra tider (finanskris, bankkris, varsel bla bla bla...) så är det en glädje att kunna presentera att Magnus Uggla är tillbaka i bloggandets värld igen. Roligare blogg får man leta efter.

Och för att dela med mig av det jag tycker är roligt ligger de som har feed på sina bloggar här till höger i min blogg och lite nedanför finns övriga favoriter. Ingen inbördes ordning.

Ligga på soffan o käka praliner

Även om det kan kännas hårt att vara sträng mot sin skendräktiga tik, måste man hålla i åtanke att det i slutändan är just för tikens eget välbefinnande som hon inte får ligga hemma på sofflocket och äta praliner hela dagarna - även om det råkar vara vad hon själv tycker att hon är bäst lämpad för under denna period.

Den här texten hittade jag i en beskrivning av skendräktighet på hund. Jag började fnissa högt när jag läste det för det är precis sån Mel är nu. vi känner inte igen henne och har undrat i flera dagar vad det är med henne. Men nu känns det ju ganska självkart.

Jobbiga saker

Igår läste jag om en kvinna som fick sparken för att hon bloggade på arbetstid. Så igår vågade jag knappt blogga. Jag hann inte heller men om jag hade hunnit hade jag ändå inte vågat.

Och just nu känner jag mig väldigt deppig över all rapportering om varsel och bankkriser och överbelånade hushåll. Jag minns 90-talet extremt väl. Inte för att jag drabbades så hårt själv men jag träffade många som gjorde det.

Men så är det ju dagarna innan också och då känns ju saker väldigt jobbiga. Alla saker.

Förbjuden kärlek

Idag ska vi åka och köpa "kanaler". Vi har levt med 1, 2, 4 och 6an i flera månader. Men nu har vi bestämt oss för att skaffa många fler (kompensation för min shopping häromdagen).

Men jag har en gömd agenda också, det är inte bara de nya kanalerna som lockar mig till elektronikbutikerna och vetskapen om att det är min rarings tur att handla. Nej, det är min längtan efter en en iphone.

När min älskling fördjupar sig i de olika utbuden av kanaler kommer jag omärkligt smyga mig in i en teliabutik för att hitta en iphone att tråna vid. Och kanske, kanske slår jag till.

Addicted to chocolate

Uj, vad den förra rubriken lät dramatisk då, "när jag blir frisk..." som om jag led av nåt allvarligt. Näe, bara lite influensa här.

Idag har jag drivit på min stackars pojkvän så han fick hämta de sista stylingsakerna i lägenheten. Först fick han åka till tippen. Det tyckte han var väldigt jobbigt. Men efteråt blev han nöjd.

Under tiden har jag pysslat hemma och plockat undan grejer så att vi får plats med allt.

Å nu är det superfint så nu ska jag sätta mig ner en stund och njuta av en kopp kaffe. Om jag kan komma över mitt plötsliga chokladsug vill säga. Jag testade en cacao & chili krydda på maten idag. Grymt gott. Och förödande för mitt chokladberoende.

När jag blir frisk blir det friskis

Jag har äntligen fått tummen ur och tecknat avtal på Friskis. För första gången i mitt liv. Förra året brände friskvårdpengen inne eftersom jag inte kunde bestämma mig för vart jag skulle träna.

Friskis Stockholm. Då kan man träna på vilket friskis man vill i hela Stockholm. Perfa! Fast sen är det ju det där med inspiration. Jag vill gärna träna i trevlig miljö med trevligt folk.

Inatt drömde jag att jag var och tränade för första gången (jag har bara tecknat avtalet via webben, inte varit inne i lokalerna än). Det var som en ungdomsgård - för vuxna. Inte alls särskilt najs. Riktigt lökigt. I min dröm alltså. Så fort jag är frisk ska jag inspektera.

Festplaner

Det börjar dra ihop sig till fest och jag vet inte vad jag ska ha på mig. Men det är nog dags att börja fundera på det nu...

Smörjde in mig lite till med min nya lotion igår. Det blev riktigt bra, nu när jag visste att det var brun-utan-solkräm.

Jag har shoppat ny handväska. Och jag är såååå nöjd. Alla mina saker får plats. Nu har jag grym ordning på min kalender, anteckningsblock, papper och pennor. Till och med min lilla mac får plats i den.

Min honey går och funderar på vad han ska unna sig, ett par löparskor tycker jag, så kan han springa med mig. Han tyckte inte det var lika kul. Jag har lovat att vi ska gå på shoppingrunda.

Glitter och glamour

Förra helgen ville jag göra mig lite fräsch inför min boyfriend så jag köpte en ny lotion. Efter duschen smörjde jag in mig. Rikligt. Det luktade gott.

Efter några minuter la jag märke till att hela jag glittrade. Som om nån strött glitter över mig. Jaja, det var väl shimmer-delen i lotionen.

Efter några timmar började det lukta brun utan sol. Jävlar. Jag hade dränkt mig i brunutansolkräm - utan att tvätta händerna efteråt! Och jag hade smörjt mig i ansiktet också...

Gäsp

Årets omgång av idol är verkligen tråkigt. Särskilt trist är det att tittarna röstar redan. Har det alltid varit så?

Jag börjar bli trött på den här influensan som nu verkar gå över i förkylning.

Sakletare

Jag hittade mina glasögon i tisdags, det gjorde mig glad. De har legat magasinerade i över ett halvår. Jag var till och med på väg till optikern häromveckan för att beställa nya glasögon men avbokade i sista stund.

Om jag hade kunnat hade jag tagit en bild på de fina glasögonen. Men det kan jag inte. För vi har bytt leverantör på telefonen och sedan dess har jag inte kunnat använda min mobil. Men jag kan ta en gammal bild.

Ingen bra dag men inte så himla dålig heller

Jag var på jobbet igår. Inte helt frisk men tänkte att jag kan ta det lugnt och jag har inga möten inplanerade. Så jag la inte världens jobb på att få mitt hår rakt. Och jag klädde mig så varmt jag kunde eftersom jag frusit varje dag.

Inga inplanerade möten nä. Men det ploppade upp ett möte som vi ångade iväg på. Redan klockan tolv skulle vi vara där. Och lunch, nä, det var de inte så intresserade av. De ville fika. Så det gjorde vi. Och mötet tog nästan tre timmar.

Man kan sammanfatta min uppenbarelse igår med trött, svettig, frissig (alldeles för yvigt och krusigt hår) och blodsockerblues.

Jag kanske hittar nån ny

Jag tittar på idol. Mest för att min honey gör det. Och jag tycker att det är fasansfullt tråkigt. Särskilt så här i början.

Men igår, då engagerade jag mig lite i alla fall. Skaffade mig en favorit på tjejsidan. Hon åkte ut.

Doftljus, skitfeber fnissar

Om ni såg mig nu skulle ni nog tro att jag har någon form av seans. Jag har hur många tända ljus som helst och jag vet inte hur många av dem som dessutom är av karaktären doftljus. Ett under att jag inte svimmar av all doft.

Men mysigt är det. Och nåt måste jag ju pigga upp mig med så här i feberns tecken. Den vill nämligen inte ge med sig. Jädrans skitfeber. Och torrhosta. Känner mig som en gammal gubbe.

Tittar på tv4:as nya tv-serie. Ser Persbrandt och Tilde de Paulas karaktärer flirta o så fnissar jag, för jag råkar veta (av ögonvittne på plats) att det var henne han hånglade med på tv4-festen. Så tragiskt. Kan tydligen inte ens spela mot varandra utan att behöva ut o vänslas i riktiga livet.