Ibland känns det inte bra att vara svensk

Redan efter matchen mot Spanien tappade jag intresset. När andra tröstade och sa "det var ju så nära att vi höll 1-1" höll jag på att hoppa högt av ilska.

Nära att vi höll 1-1? Vad är det för jävla inställnig? Vi skulle siktat på 3-0. Vi skulle siktat på vinst och kanske, kanske, kanske spelat oavgjort. Men nejdå, den svenska mentaliteten lös igenom åter igen.

Men jag höll tyst. Klagade inte. När folk berömde för den fantastiska insatsen i första halvlek svalde jag min kommentar om att det faktiskt är två halvlekar i fotboll. Jag bet ihop innan åsikten hoppade ut som en långsträckt groda.

Och jag nästan gnisslade tänder när jag märkte hur förlamade vi var utan vår storstjärna Zlatan. Hur kan det vara så in i helsickes svårt att gå framåt utan honom? Nog för att jag tycker han är bäst, men vi kan inte få ut det bästa ens av honom om inte resten kan höja sig en aning.

Men igår. Då kunde jag inte hålla tyst längre. Efter 20 spelade minuter var jag säker på vart matchen skulle leda. Säker och ledsen. Det handlade inte längre om ifall Ryssland skulle göra mål det handlade bara om hur många.

Och till och med jag som är en obotlig Zlatan-fan tyckte han skulle bytas ut omgående. Men nä'rå Lagerbäck vankar fram och tillbaka tuggandes på sitt tuggummi och hoppas på mirakel. Tror att matchen ska vända helt plötsligt. Lugn, vi väntar lite till.

Suck.